Bödel

Bödeln, även kallad skarprättare eller mästerman, var den person som samhället anställde för att verkställa dödsstraff, utföra kroppsstraff och tortera fångar. Yrket var nödvändigt i ett samhälle där hårda kroppsstraff utgjorde själva ryggraden i rättsskipningen, men samtidigt var bödeln en av de mest socialt utstötta personerna i hela det svenska ståndssamhället.

För släktforskare som stöter på en bödel eller skarprättare i sina anor öppnar sig en helt särskild värld. Bödelsfamiljerna levde isolerat, gifte sig sinsemellan över härads- och länsgränser och lämnade ofta tydliga spår i domböcker, kyrkoböcker och magistratsprotokoll. Att förstå termen och dess sociala innebörd är därför avgörande för att tolka källorna rätt.

Vad termen betyder

Ordet bödel kommer av medellågtyskans bodel och betecknade ursprungligen den tjänsteman som verkställde de strängaste straffen åt rättvisan. I äldre svenska källor möter man oftare ordet mästerman, som var det vanliga namnet på skarprättaren under medeltiden och 1500-talet. Under 1600- och 1700-talen blev skarprättare den officiella termen i myndighetsspråket, medan bödel snarare användes i folkmun och ofta med en nedsättande klang.

Bödelns arbetsuppgifter omfattade halshuggning med svärd eller yxa, hängning, stegling, brännande på bål, spöstraff vid skampålen, brännmärkning samt tortyr i samband med förhör. Han ansvarade också för att efter avrättningen ta hand om kroppen, vilket var ett av de uppdrag som gjorde yrket så avskytt i den dåtida folktron.

Historisk kontext

Under medeltiden fanns ingen fast skarprättarorganisation. När en avrättning skulle ske kallade häradet eller staden in någon som var villig, ofta mot betalning eller löfte om straffrihet. Med Gustav Vasas centralisering och i synnerhet under 1600-talets utbyggnad av rättsstaten växte behovet av professionella bödlar. Till en början fanns en skarprättare per härad, men eftersom uppdragen var få och försörjningen otrygg slogs distrikten samman, och från slutet av 1600-talet hade man vanligen en skarprättare per län.

Rekryteringen var ett ständigt problem. Få fria män ville frivilligt åta sig ett yrke som innebar social död för hela familjen. Därför löste myndigheterna problemet pragmatiskt: när det var svårt att rekrytera anställde man dömda fångar. Den som var dödsdömd kunde i många fall slippa sitt eget straff genom att själv bli skarprättare. Detta var en form av benådning som var praktisk för kronan men som ytterligare cementerade bödelsyrkets låga status.

Bödeln hade praktisk hjälp i sitt arbete. Medhjälparna kallades rackare eller rackardrängar och utförde de allra smutsigaste sysslorna: avhämtning av självdöda djur, tömning av avträden, hudflängning av kreatur och hantering av lik. Rackaren stod ännu ett steg lägre än bödeln själv i den sociala hierarkin, och i vissa landskap kallades han också nattman, eftersom mycket av arbetet utfördes nattetid för att inte stöta sig med stadsborna.

Juridisk grund

I 1734 års lag regleras bödelns uppgifter indirekt genom Missgärningsbalken, som räknar upp de brott som skulle straffas med döden, samt genom Straffbalken, som föreskriver hur kroppsstraffen skulle verkställas. Missgärningsbalken innehöll bestämmelser om dödsstraff för bland annat mord, mordbrand, dråp, trolldom, tidelag och vissa former av stöld. Straffbalkens kapitel om spöstraff angav exakta antal slag och med vilket redskap straffet skulle utmätas, vilket var skarprättarens ansvar att verkställa.

Bödelns lön reglerades av kungliga taxor. En halshuggning kunde ge omkring 10 daler silvermynt, vilket motsvarade ungefär en dräng månadslön, medan ett spöstraff betalades med några öre per slag. Resten av försörjningen utgjordes av en mindre fast lön från staden eller länet samt fria bostadsförmåner i bödelshuset.

Yrket levde kvar långt in på 1800-talet. Sista offentliga avrättningen i Sverige skedde 1876, då Anders Gustaf Andersson halshöggs i Malmö av skarprättaren Per Petter Christian Steineck. Yrket avskaffades formellt när dödsstraffet för fredliga brott togs bort 1921.

Hur termen förekommer i domböckerna

I tings- och rådhusrättens protokoll möter man bödeln i flera olika sammanhang. Vid en avrättning antecknas vanligen formuleringar som ”blef af mästerman halshuggen” eller ”af skarprättaren afdagatagen”. Vid spöstraff står det ofta ”undergick spöstraff vid kåken af stadens mästerman”, där kåken betecknar skampålen på torget.

Andra notiser handlar om själva anställningen. I magistratsprotokollen finns ofta diskussioner om att tillsätta en ny skarprättare, ibland med formuleringar som ”emedan tjensten är ledig och ingen sig anmält”. När en dömd fånge tog över tjänsten antecknas det som ”benådad till lifvet emot att antaga skarprättarsysslan”.

Man hittar också bödeln som part i tvister. Eftersom bödelsfamiljerna var utstötta förekom rättegångar där bödeln stämde någon för förolämpning, eller där bönder vägrade betala den lagstadgade bödelsskatten eller mästermanspenningen, en avgift som varje gård i länet betalade för skarprättarens underhåll. Avgiften kunde uppgå till några öre per mantal årligen och var djupt impopulär.

Forskartips för släktforskare

• Sök i hela länet, inte bara i hemförsamlingen. Eftersom det från slutet av 1600-talet bara fanns en skarprättare per län bodde bödeln ofta i residensstaden, men hans uppdrag förde honom till alla tingsställen i länet. Leta i rådhusrättens protokoll i länets huvudstad först.
• Följ giftermålsmönstren. Bödelsfamiljerna gifte sig nästan uteslutande inom yrket, eftersom bödelns barn fick svårt att gifta sig med vanliga människor. Hittar du en skarprättare i dina anor finns det stor chans att hans hustru, svärfar och svågrar också tillhörde bödels- eller rackarsläkter, ofta i andra län. Kontrollera kyrkoböcker i Stockholm, Göteborg, Malmö och andra residensstäder.
• Leta efter bödelshuset i mantalslängderna. Bödeln bodde nästan alltid i utkanten av staden, ofta i ett särskilt bödelshus som kunde ligga utanför stadsmuren eller vid avrättningsplatsen. I mantalslängder och tomtböcker står huset ibland upptaget som ”Mästermans hus” eller ”Skarprättaregården”.
• Var uppmärksam på yrkesbeteckningar i kyrkoböckerna. Termerna växlar mellan mästerman, skarprättare, bödel, rackare och nattman beroende på tid, plats och prästens språkbruk. En förfader som står som ”natman” i 1690-talets dödbok kan mycket väl vara samma person som senare står som ”skarprättare” i ett tingsprotokoll.
• Använd benådningsakter och hovrättens domböcker. Eftersom många bödlar rekryterades bland dödsdömda finns deras livshistoria ofta dokumenterad i hovrättens utslag och i Justitierevisionens akter i Riksarkivet. En sökning på ”benådad till lifvet” i hovrättsmaterialet kan ge överraskande träffar.

Vanliga frågor

Vad är skillnaden mellan bödel, skarprättare och mästerman?

De tre orden betecknar samma yrke men hör hemma i olika tider och sammanhang. Mästerman är den äldsta termen och var vanlig under medeltiden och 1500-talet. Skarprättare är den officiella tjänstetiteln från 1600-talet och framåt. Bödel är ett mer folkligt och ofta nedsättande ord som användes parallellt med de andra. I domböckerna möter man alla tre, ibland i samma protokoll.

Var bödeln verkligen lika utstött som det sägs?

Ja, den sociala isoleringen var påtaglig och dokumenterad. Bödelsfamiljer var socialt utstötta och ingen ville umgås med dem. De fick ofta sitta för sig själva i kyrkan, hade egna kyrkbänkar längst bak, och hantverkare vägrade ta emot deras barn som lärlingar. Skråordningarna stängde uttryckligen ute bödelsbarn från hantverksyrken, vilket gjorde att familjerna i praktiken tvingades stanna inom yrket i flera generationer.

När försvann bödelsyrket i Sverige?

Yrket levde kvar så länge dödsstraffet fanns. Den sista avrättningen i Sverige genomfördes 1910 i Långholmen, då Alfred Ander avrättades med giljotin av skarprättaren Albert Gustaf Dahlman. Yrket avskaffades formellt när dödsstraffet för fredliga brott togs bort 1921, även om kroppsstraff i militära sammanhang teoretiskt kunde förekomma något längre.

Kan jag verkligen ha en bödel i mina anor utan att veta om det?

Det är fullt möjligt, särskilt om dina anor levde i residensstäder under 1600- och 1700-talen.