Carl Larsson är en av Sveriges mest folkkära konstnärer – du har säkert sett hans ljusa akvareller från gården i Sundborn, eller någon av hans tolkningar av det svenska familjelivet och traditionerna kring sekelskiftet. Men hur såg det egentligen ut bakom kulisserna? Hur såg Carl Larssons släktträd ut, och vilka personer formade honom som människa och konstnär? Här får du följa en gripande familjehistoria fylld av både sorg, kärlek, svek och inspiration – en berättelse som säger mycket mer än bara namn och årtal.
En far som aldrig älskade honom
Carl Larssons barndom var tuffare än vad de flesta kanske anar. Han föddes 1853 i Gamla stan i Stockholm under minst sagt otrygga omständigheter. Hans pappa, Olof Larsson, hade inte ens velat att Carl skulle födas. Det var Carls mormor som tvingade pappan att gifta sig med Johanna Ståhlberg, Carls mamma, efter att graviditeten blivit ett faktum. Redan där lades grunden för den bittra relationen mellan far och son.
Det blev snabbt tydligt att Olof Larsson inte hade någon som helst lust att vara pappa. Han söp, slösade pengar på lyxkläder, och övergav till slut familjen helt. När Carls mamma inte längre kunde betala hyran blev hon vräkt, och tillsammans med lille Carl hamnade hon på gatan. Pappan? Han hade tagit anställning som eldare på ett fartyg längs Norrlandskusten och försvann ur deras liv – åtminstone för en tid.
Carl själv har berättat om detta i sin självbiografi Jag, där han inte drar sig för att uttrycka sitt djupa och livslånga hat mot sin far. Han beskriver honom som kall, hjärtlös och oförmögen att visa kärlek. En gång ska pappan till och med ha sagt: ”Jag förbannar den dag då du föddes.” Den sortens ord bär man med sig hela livet.
Mammans släkt gav trygghet och hopp
Medan pappans sida av släkten förblev ett sårigt minne, var det moderns släkt som kom att ge Carl något slags känsla av sammanhang och trygghet. Mamma Johanna Ståhlberg kämpade ensam för att hålla ihop tillvaron. Hon arbetade som tvätterska under extremt fattiga förhållanden – de bodde i ett fuktigt krypin där is bildades på väggarna om vintern, och glaciärer bildades under sängen.
Men Johanna kom från en mer välordnad bakgrund. Hennes pappa, Johan Niklas Ståhlberg, arbetade på Kungliga slottet i Stockholm som målare och vaktmästare inom husgerådskammaren. Han hade ansvar för möbler och textilier, och målade bland annat om gamla möbler inför stora kungliga tillställningar. När han blev svårt sjuk och förlorade användningen i sin högra hand fick han pension, vilket räddade hans hustru – Carls mormor – från att hamna i fattigdom.
Mormodern blev en viktig person för Carl. Hennes berättelser om släkten, om gamla tider och människor, inspirerade honom. Hon hade själv rötter i hantverkarfamiljer från Örebro, Karlshamn och Kristianstad, och fyllde Carls barndom med sagor och släktberättelser som eggade hans fantasi. Det var genom henne han först kom i kontakt med historiernas värld – en värld han senare själv skulle bidra till genom sina bilder.
Släktens rötter i Sörmland
Carl Larsson ville helst glömma sin far, och han har till och med skrivit att faderns släkt är ”utan historia”. Men när man tittar närmare så finns det ändå ett arv där, ett arv från generationer av bönder och kyrkfolk i Sörmland. Carls farfarsfar, Olof, var kyrkvärd i Hammarby socken utanför Eskilstuna och gifte sig med Kersti Eriksdotter. De fick gården Lilla Lövhulta i morgongåva, ett tecken på att de hade viss status i lokalsamhället.
Gården hade funnits i släkten sedan 1600-talet. Det var alltså ingen obetydlig bakgrund, även om Carl själv ville förtränga den. Det kan vara värt att fundera över – kanske fanns där ett släktdrag av envishet och strävsamhet som ändå levde vidare i Carl, även om han aldrig ville kännas vid det.
Konsten blev vägen ut ur mörkret
I ett Stockholm där fattiga barn ofta inte fick en chans att lyckas var det en slump som förändrade Carls liv. En lärare på folkskolan såg att han hade en särskild begåvning för teckning och tipsade om att han borde söka till Konstakademiens förberedande skola. Carl kom in, och med det förändrades allt.
Som tonåring började han arbeta som retuschör hos en fotograf. Det gav honom både teknisk erfarenhet och inblick i hur bilder påverkar betraktaren. Han fick även jobb som illustratör i skämttidningen Kasper och började snabbt bygga ett namn. Det var tecknandet som gav honom kraft – ett sätt att uttrycka sig, att bearbeta livet och ta kontroll över en tillvaro som ofta känts otrygg.
Han studerade vidare på Konstakademien i sju år och reste sedan till Paris. Där träffade han sin första stora kärlek, Wilhelmina Holmgren. De fick två barn, men båda dog, och Wilhelmina gick tragiskt bort i barnsäng. Förkrossad återvände Carl till Sverige – det skulle dröja innan han hittade glädjen igen.
Mötet med Karin förändrade allt
Det var i konstnärskolonin Grez-sur-Loing i Frankrike som Carl träffade Karin Bergöö, en ung konstnär från Hallsberg. Hon hade stark integritet, kreativitet och en blick för färg och form. De blev snabbt ett par och gifte sig 1883. Tillsammans fick de åtta barn och skapade en unik familjeverksamhet där hemmet, konsten och barnen smälte samman.
Karin var inte bara en maka – hon var en samarbetspartner. Hon formgav textilier, möbler och kläder som syns i Carls målningar. Hemmet i Sundborn blev inte bara deras bostad – det blev en symbol för ett svenskt ideal, präglat av ljus, värme och vardaglig skönhet. Och det var familjen som var i fokus. Barnen lekte, läste, hjälpte till – allt dokumenterades av Carl i målningar som fångar det svenska sekelskiftets själ.
Carl Larsson släktträd i flera generationer
Det går att sammanfatta Carl Larssons släktträd så här:
Föräldrar:
- Olof Larsson (1824–1910)
- Johanna Ståhlberg (1822–1902)
Första relationen:
-
Wilhelmina Holmgren (död 1877) – två barn, båda dog i späd ålder
Äktenskap med Karin Bergöö (1859–1928):
- Suzanne (1884–1958)
- Ulf (1887–1905)
- Pontus (1888–1984)
- Lisbeth (1891–1979)
- Brita (1893–1982)
- Mats (1895) – dog som spädbarn
- Kersti (1896–1975)
- Esbjörn (1900–1937)
Släktträdet visar inte bara en rad personer – det berättar om ett livsverk där familj, konst och hem gick hand i hand. Varje barn satte spår i Carls konstnärskap och bidrog till den bild vi har av honom i dag.
Ett hem som blev stilbildande
När familjen flyttade till Lilla Hyttnäs i Sundborn år 1901 blev det början på något helt nytt. Gården, som de fått i gåva av Karins pappa, förvandlades till en inspirationskälla för både inredare och konstälskare. Med sina färgstarka väggar, egensinniga textilier och familjära miljöer blev hemmet en förebild för det moderna svenska hemmet.
Carl gav ut flera böcker med akvareller från Sundborn och blev känd långt utanför Sveriges gränser. Men även om hemmet var fyllt av värme fanns det motgångar. Sonen Ulf dog i blindtarmsinflammation, och Carl själv blev offentligt kritiserad av August Strindberg. Hans stora verk Midvinterblot refuserades 1916, något han aldrig riktigt kom över.
Släktens betydelse i Carls konst
Det är tydligt att Carl Larssons släktträd inte bara är ett genealogiskt dokument – det är en nyckel till att förstå hela hans konstnärskap. Hans verk är fulla av referenser till de människor han älskade, saknade, föraktade eller inspirerades av. Mormoderns sagor, barnens lekar, Karins färgval – allt genomsyrar hans bilder.
Genom att bygga sin egen familj skapade Carl en motvikt till sin trasiga uppväxt. I sina målningar visar han inte bara det han såg – han visar det liv han ville leva. Det är därför så många vill lära sig mer om Carl Larsson släktträd.