Syfilis historia – från ”franska sjukan” till penicillin

Franska sjukan är det gamla svenska namnet på syfilis – den könssjukdom som från slutet av 1400-talet spred sig som en löpeld över Europa. Namnet fick den efter Karl VIII:s franska härtåg mot Neapel 1494–1495, då soldater i den franska armén insjuknade i vad som först kallades ”neapolitanska sjukan”. När den kontaminerade hären upplöstes och legosoldater återvände till Frankrike och sedan spreds över hela kontinenten fick sjukdomen ny etikett. Fransosen, som svenskarna kallade den, blev en av historiens mest fruktade smittor. Här är hela dess dramatiska historia – från Columbus förmodade ankomstpunkt 1493 via kvicksilverbehandlingar och det första hoppet salvarsan 1909 till penicillinets slutgiltiga seger efter andra världskriget.

Vad är franska sjukan?

Uttrycket ”franska sjukan” är ett äldre svenskt namn på syfilis. Sjukdomen orsakas av bakterien Treponema pallidum och sprids främst genom sexuella kontakter. En obehandlad infektion kan gå genom flera stadier – primär, sekundär, latent och tertiär – och till sist leda till skador på hjärta, nervsystem och skelett, deformationer, förlorade extremiteter och i det slutliga stadiet demens och död. Före antibiotikans tid fanns ingen säker behandling.

Andra äldre svenska namn på syfilis är ”fransosen” och ”pocker”. Pocker var det vanligaste folkliga namnet i Norden under 1500- och 1600-talen och kommer från samma stam som ordet ”koppor”. Franska sjukan och fransosen förekommer parallellt i medicinska texter och kyrkoböcker fram till 1800-talet.

Varför kallas syfilis ”franska sjukan”?

Sjukdomen fick sitt franska namn i övriga Europa efter den franske kungen Karl VIII:s (1470–1498) invasion av Italien 1494–1495. Karl VIII marscherade söderut med en armé på ungefär 50 000 soldater plus tross med tusentals hustrur, prostituerade, tvätterskor och kokerskor. Målet var att erövra kungadömet Neapel. Fälttåget lyckades först – Karl VIII intog Neapel i februari 1495 och lät kröna sig till kung av Neapel.

Under vistelsen i staden bröt en okänd sjukdom ut bland soldaterna. Symptomen var förskräckande: hudutslag som gick över i bölder, feber, smärtor i lederna och neurologiska besvär. När Karl VIII i maj 1495 tvingades ge upp och dra sig tillbaka norrut var hären så decimerad av sjukdomen att den föll sönder i laglösa band. Legosoldaterna spreds över Frankrike, Schweiz, Tyskland, Nederländerna och Polen. Med sig hade de vad italienarna hade döpt till ”det franska stigmat” – därav franska sjukan.

Namnen på syfilis i olika länder

Namnet ”syfilis” – från en dikt 1530

Ordet syfilis kommer inte från antiken. Det uppstod först 1530 när den italienske läkaren och humanisten Girolamo Fracastoro (cirka 1478–1553) skrev den latinska dikten Syphilis sive morbus gallicus (”Syfilis eller den franska sjukan”). Dikten skildrar herden Syphilus som drabbas av sjukdomen som gudarna sänder som straff. Namnet på herden – som förmodligen är Fracastoros egen uppfinning – blev det vetenskapliga namnet på sjukdomen.

Fracastoro var före sin tid inom smittsomhetsläran. Han föreslog att sjukdomar sprids av ”seminaria contagiosa”, osynliga smittfrön – ett halvt förslag om mikroorganismer 300 år innan bakterieteorin bekräftades. Men hans namn på sjukdomen slog inte igenom omedelbart. Franska sjukan, fransosen och pocker var vanligare i vardagsspråket ända in på 1800-talet.

Varifrån kom syfilisen? Columbus-hypotesen

Sjukdomens ursprung är omdebatterat, men de flesta forskare i dag lutar åt att syfilisen kom till Europa via Christofer Columbus sjömän som återvände från Amerika 1493. Bevisen är främst osteologiska: skelett äldre än år 1500 e.Kr. som uppvisar tydliga syfilistecken har bara hittats på den amerikanska kontinenten. Prekolumbianska gravar i Centralamerika bär tydliga tecken på sjukdomen. Europeiska skelett från medeltiden är däremot fria från syfilistecken.

Samtida källor stöder också teorin. Den spanske läkaren Ruy Diaz de Isla (1462–1542) skrev att sjukdomen först sågs i Spanien år 1493, i staden Barcelona, ”som smittades och därifrån hela Europa”. Året stämmer precis med Columbus återkomst från sin första resa. Osteologen Caroline Arcini har fört fram teorin i modern svensk forskning.

Neapel 1494–1495 – utbrottets nollpunkt

Den första säkert dokumenterade epidemin av syfilis i Europa inträffade i Neapel 1494–1495. När Karl VIII:s franska armé anlände till staden möttes den av en befolkning som redan börjat drabbas av den nya sjukdomen. En samtida krönika berättar hur försvararna ”till sist drevo ut sina skökor och kvinnor med våld ur fästningen under förevändning att livsmedlen tagit slut. Och fransmännen, som grepos av medlidande och betvangs av deras skönhet, togo sig an dem.” Kvinnorna – många redan smittade – förde smittan över till erövrarna.

På bara ett år var Karl VIII:s stora här så knäckt att fälttåget måste avbrytas. När den upplöstes efter reträtten spreds syfilisen med legosoldaterna vind för våg över kontinenten. Från 1495 och några år framåt syns sjukdomen dyka upp i land efter land: Frankrike, Schweiz, Tyskland, Nederländerna, Polen. Vasco da Gamas sjömän förde smittan till Indien 1498. Från Kanton i Kina spred den sig sedan till Japan år 1512, där den fick namnet ”kinesiska lustsjukan”.

Syfilis kommer till Sverige

Till Norden tros syfilisen ha kommit med tyska landsknektar under kung Hans (1455–1513) fälttåg mot Sverige i slutet av 1400-talet. En ännu större spridning skedde med Kristian II:s (1481–1559) krigståg till Stockholm 1518 och 1520 – det senare känt som Stockholms blodbad. Legosoldaterna som ingick i Kristian II:s här bar med sig sjukdomen till stadens invånare.

Den danske humanisten och läkaren Christian Pedersen skrev i sin nordiska läkebok från 1533: ”Denne siugdom er saa meget almindelig i disse land oc rige” (denna sjukdom är så mycket allmän i dessa land och rike). Han rekommenderade kvicksilversalva som behandling – ett medel som skulle plåga generationer av syfilispatienter i över 400 år framåt. I Norden spreds smittan särskilt på offentliga badstugor där osedligt leverne förekom. Många badstugor kom senare att stängas ner just av rädsla för smittspridning.

Behandlingar genom historien

Kvicksilver – ”En natt med Venus, ett liv med Merkurius”

Från 1500-talet till tidigt 1900-tal var kvicksilver den vanligaste behandlingen mot syfilis. Det gavs som salva, som pulver att svälja, som ånga att inandas eller som injektion. Behandlingen orsakade brutala biverkningar: kraftig salivation, tandförlust, njurskador, nervskador och död. Ordspråket ”En natt med Venus, ett liv med Merkurius” (Merkurius är den latinska guden för kvicksilver) sammanfattade priset. Många patienter dog av kuren snarare än sjukdomen.

Guajakträ – hoppet från Amerika

Ett annat botemedel var guajakträ (Guaiacum officinale), ett träslag från Karibien som fördes till Europa av spanjorer. Trädet ansågs av vissa vara Guds försoning – han skulle ha placerat botemedlet på samma kontinent som sjukdomen kom från. Guajakträ användes i decennier på 1500-talet men visade sig ineffektivt. Behandlingen fortsatte dock parallellt med kvicksilver.

Salvarsan 1909 – det första effektiva medlet

År 1909 presenterade den tyske läkaren Paul Ehrlich (1854–1915) den kemiska föreningen arsphenamin, marknadsförd under namnet Salvarsan. Det var det första någorlunda effektiva medlet mot syfilis och kallades ”magiska kulan” eftersom det angrep bakterien utan att döda värden. Ehrlich hade prövat 605 olika kemiska föreningar innan han hittade rätt (därav preparatets vetenskapliga namn ”606”). Salvarsan användes fram till 1940-talet men hade allvarliga biverkningar av arsenikinnehållet.

Penicillinet – slutet på en 450-årig plåga

Alexander Flemings upptäckt av penicillin 1928 fick verklig praktisk betydelse först under andra världskriget. Från 1943 började amerikansk militär använda penicillin mot syfilis med spektakulära resultat. Efter kriget spreds behandlingen till civilbefolkningen. På bara några år förvandlades syfilis från en fruktad, obotlig sjukdom till en enkelt behandlingsbar infektion. Fram till 1950-talet hade fallen i västvärlden minskat drastiskt.

Syfilis i konst, kultur och maktens korridorer

Från 1500-talet till 1900-talet var syfilis en tyst plåga bland Europas mäktiga och kreativa. I slutet av 1800-talet led uppskattningsvis 15 procent av den manliga befolkningen i Europa av sjukdomen. Bland de kända drabbade fanns påvar, kejsare, författare och konstnärer – men skulden och skammen gjorde att sjukdomen sällan nämndes vid namn. I litteratur och konst kodades den ofta som ”en sjukdom” eller ”utsvävningar”.

Kända historiska personer som misstänks eller vet ha lidit av syfilis inkluderar Cesare Borgia (renässansitalien), Ivan den förskräcklige, Franz Schubert, Charles Baudelaire, Guy de Maupassant, Friedrich Nietzsche, Oscar Wilde och Al Capone (som dog av sen syfilis 1947). Karl VIII själv – kungen vars armé spred sjukdomen – dog 1498, sannolikt av samma sjukdom han hade hjälpt sprida.

Syfilisens fyra stadier

Obehandlad syfilis går genom fyra stadier med olika symptom:

Tertiärsyfilis kunde ge fasansfulla följder: förstörelse av näsan (den så kallade ”sadelnäsan”), tumörliknande skador (gummor) och aortaaneurysm som brustit. Neurologiska skador gav de historiska bilderna av rasande, tanklösa syfilitiker på asylsjukhusen. Det sista stadiet drabbade främst män 10–30 år efter smitta och slutade i demens och död.

Syfilis i dag

Efter penicillinets genombrott minskade syfilisfallen drastiskt i västvärlden. Sedan 2000-talet har antalet fall dock ökat igen, både i Europa och USA. Riskgrupper är främst män som har sex med män och personer i sexarbete. WHO uppskattar att omkring 7 miljoner nya fall inträffar globalt varje år. I Sverige rapporteras omkring 500–600 fall per år enligt Folkhälsomyndigheten. Med tidig upptäckt och penicillinbehandling går sjukdomen fortfarande att bota helt.

Vanliga frågor om franska sjukan

Om författaren

Marcus Eriksson

Marcus Eriksson är utgivare av Domboksforskning.se sedan 2024. Med ett genealogiskt intresse som spänner över tjugo år har han arbetat med svenska arkivkällor från 1600-talet och framåt — domböcker, bouppteckningar, kyrkoböcker och mantalslängder. På sajten skriver han om dombokens språk och struktur, häradsrätternas organisation och praktiska forskartips för släktforskare som vill lära sig läsa originaldokument.

Läs fler artiklar av Marcus Eriksson →