Snabbfakta om de svenska häxprocesserna
- Intensiv period: ”Det stora oväsendet” 1668–1676 under Karl XI:s regering
- Totalt avrättade i Sverige: cirka 400 personer 1492–1704
- Under det stora oväsendet: cirka 280 avrättningar
- Värst drabbad: Torsåkers socken i Ångermanland – 71 personer avrättade 1 juni 1675
- Sista avrättningen: Anna Eriksdotter i Eskilstuna 1704
- Trolldomsstraff avskaffat: 1779
De svenska häxprocesserna är en av de mörkaste epokerna i landets rättshistoria. Under loppet av åtta år – mellan 1668 och 1676 – avrättades omkring 280 människor för trolldom efter en hysteri som kallas det stora oväsendet eller det stora blåkullabullret. Den största enskilda processen ägde rum i Torsåkers socken i Ångermanland, där 71 personer halshöggs och brändes en och samma dag den 1 juni 1675. Den här artikeln går igenom processernas hela historia – från medeltidens enstaka fall till sista dödsdomen 1704 och lagens slutgiltiga avskaffande 1779 – med fokus på de fakta som dombokforskaren behöver för att tolka 1600-talets rättskällor.
Före 1668: spridda fall
Trolldom var inte ett allvarligt brott under svensk medeltid. Bara mord med hjälp av trolldom kunde leda till dödsstraff enligt landskapslagarna. Det första kända fallet med trolldomsanklagelse i Sverige är Karin och Birgitta Andersdotter i Arboga 1471, men det är okänt om de avrättades.
Tre tidsperioder är värda att skilja mellan före det stora oväsendet:
| Period | Avrättade | Karaktär |
|---|---|---|
| 1492–1596 | ~11 personer | Spridda fall, främst i Götaland |
| 1590-talet–1620-talet | Första processvågen | Sammanfaller med Europas intensivaste häxjakter |
| 1596–1668 | ~100 personer | Sällsynta fall; Kristina och Karl X Gustav skeptiska |
1608: häxlagen införs
En viktig juridisk vändpunkt kom 1608, då Moseböckerna gjordes till appendix till Sveriges rikes lag. Den nya stränga häxlagen föreskrev dödsstraff för alla former av trolldom och grundade sig på Bibelns bud ”du skall icke låta en trollkona leva” (Andra Mosebok 22:18).
Mellan 1608 och 1644 tillät lagen uttryckligen att man brändes levande på bål för häxeri – det medeltida avskräckningsstraffet. Hur ofta detta faktiskt tillämpades är oklart, men efter 1644 prioriterades omsorgen om den dömdes själ före avskräckningen: man halshöggs först och kroppen brändes sedan.
1668: hysterin börjar i Härjedalen
Det stora oväsendet startade som ett vanligt mål i häradsrätten. I Lillhärdal i Härjedalen 1668 förhörde Lars Elvius, kyrkoherde i Älvdalen, den unga vallflickan Gertrud Svensdotter. Hennes utpekande av Märet Jonsdotter ledde till häxprocessen i Mora 1669, och därifrån spred sig hysterin från församling till församling som ett rykte.
Förloppet följde ett återkommande mönster:
- Berättelser från en grannförsamling nådde prästen som tog upp dem i predikan
- Föräldrar oroades och började fråga sina barn om de varit i Blåkulla
- Barnen vittnade mot vuxna kvinnor – grannar, bygdens ”kloka” eller utstötta
- Häradsrätten kallade in de anklagade till rannsakning
- Trolldomskommissionen – en särskild kommission tillsatt av kungen – fastställde domarna
- Hovrätten godkände eller mildrade straffen innan verkställighet
Häxprocessen i Mora 1669
I augusti 1669 utsåg den svenska regeringen en kommission från Stockholm för att handha den stora rättegången i Mora. Sjutton personer dömdes till döden, och – ovanligt nog – dömdes också 148 barn till ris eller gatlopp för sin medverkan som påstådda Blåkullaresenärer. Häxprocessen i Mora väckte enormt uppseende både i Sverige och utomlands.
Visgossarna och barnvittnenas roll
Det som gjorde de svenska häxprocesserna unika i Europa var den dominerande roll små barn spelade som vittnen. I stora hopar berättade de inför domstolarna om hur de blivit kidnappade och förda till Blåkulla, där de vittnade om:
- Djävulens gästabud med groddar och ormar som mat
- Dans baklänges och annan upp-och-ned-värld
- Häxor som hade sex med Djävulen
- Andra barn som tvingats följa med
- Vuxna kvinnor som transformerade sig till djur
Centralt för Torsåkerprocessen var de så kallade Nordingrågossarna eller visgossarna – två pojkar 18 respektive 16 år gamla som utgav sig för att kunna identifiera häxor genom ett osynligt märke i pannan, stigma diaboli (”djävulsmärket”). De fick betalt av kyrkan för sin tjänst.
Häxprocessen i Torsåker 1674–1675
Den största enskilda häxprocessen i hela det stora oväsendet ägde rum i Torsåkers pastorat i Ångermanland. Hysterin hade spridit sig norrut och hade nått trakten 1674.
Rannsakningarna 19 oktober – 5 november 1674
Rannsakningarna hölls på gästgivaregården i Hammar och delades upp socken för socken:
| Socken | Period 1674 |
|---|---|
| Torsåker | 19–21 oktober |
| Dal | 21–27 oktober |
| Ytterlännäs | 28 oktober – 5 november |
Ett sjuttiotal sockenbor stod anklagade. Den drivande kraften bakom processen var kyrkoherden Laurentius Christophori Hornaeus som genom våld och hot mot barn fick fram vittnesmål. När rannsakningarna slutförts överlämnades protokollen till Trolldomskommissionen, som inte bara fastställde domarna utan dömde ytterligare 11 personer som häradsrätten varit osäkra på.
Avrättningarna 1 juni 1675
Den 1 juni 1675 samlades de dömda i Torsåkers kyrka. Kyrkoherde Johannes Erici Wattrangius höll predikan och delade ut nattvarden till dem som bekänt. Det är troligt att många erkände i tron att de skulle slippa avrättning – det vanligaste straffet för trolldom före 1668 hade varit kyrkoplikt.
När det stod klart att dödsdomarna skulle verkställas reagerade de dömda intensivt. Samtida beskrivning: ”Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död; men här hjälpte varken rop eller tårar.”
Urban Hjärne och slutet på hysterin
Nyckelfiguren för att häxprocesserna upphörde i Sverige var Urban Hjärne (1641–1724), professor i medicin och kunglig livmedikus. Under processerna i Stockholm 1676 ingick han i en kommission som granskade barnvittnenas påståenden.
Hjärne visade systematiskt att:
- Många ”vittnesmål” saknade verklighetsförankring
- Barnen påverkades av grupptryck och vuxnas frågor
- Sjuka eller utsatta personer bekände för att slippa fortsatt tortyr
- Ekonomiska motiv låg bakom många anklagelser
Efter Stockholmsprocesserna 1676 började domstolarna i ökad utsträckning avvisa trolldomsmål. Fällande domar försvann snabbt – men inte helt.
1676–1779: utdöendet
Efter det stora oväsendets slut sjönk antalet trolldomsavrättningar dramatiskt:
- 1704: Anna Eriksdotter avrättas i Eskilstuna – den sista personen som avrättas för häxeri i Sverige
- 1757: Häxprocessen i Ål i Dalarna – sista lagliga häxprocessen i Sverige, men den ogiltigförklarades och ledde inte till några domar
- 1779: Straffet för trolldom avskaffas i lagboken. ”Satanspakt” är fortfarande straffbart, men inte med dödsstraff
Antal anklagade och avrättade – siffrorna
| Period | Avrättade | Karaktärisering |
|---|---|---|
| 1492–1596 | ~11 | Spridda fall, främst Götaland |
| 1596–1668 | ~100 | Sällsynta, Kristinas regeringstid mest fredlig |
| 1668–1676 (Det stora oväsendet) | ~280 | Den intensiva hysterin |
| 1676–1779 | 3 | Sista avrättning 1704 |
| Totalt i Sverige | ~400 | Plus omkring 100 dödsstraff till lägre straff |
Värt att notera: siffrorna gäller bara dagens svenska territorium. I de då svenska besittningarna pågick mer omfattande häxjakter:
- Malmö (då Danmark, från 1658 svenskt): 63 processer 1553–1663 med 41 brända levande
- Estland (svensk provins): 100 processer 1610–1650 med 55 avrättade
- Finland (svensk del): 115 avrättade totalt
Hur de svenska processerna skilde sig från Europas
Cirka 30 000–60 000 människor avrättades för häxeri i Europa under den intensiva perioden 1450–1750. De svenska siffrorna är därför relativt begränsade. Några viktiga skillnader:
| Aspekt | Sverige | Centraleuropa |
|---|---|---|
| Avrättningsmetod | Halshuggning, sedan bränning av kropp | Levande bränning på bål |
| Tortyr | Förbjuden enligt 1734 års lag; tidigare begränsad | Systematiskt tillämpad |
| Vittnen | Barn ovanligt dominerande | Främst vuxna grannar |
| Hovrättskontroll | Obligatorisk granskning | Lokala domar ofta slutgiltiga |
| Höjdpunkt | 1668–1676 (sent) | 1580–1630 (tidigare) |
Bara en känd person brändes levande under det stora oväsendet i Sverige: Malin Matsdotter, som brändes i Stockholm 1676. I alla andra fall halshöggs personerna först, och endast kroppen brändes.
Vilka anklagades?
En vanlig myt är att det främst var ”kloka gummor och gubbar” – folkmedicinkunniga – som drabbades. Forskningen visar att detta inte stämmer för det stora oväsendet:
- Övervägande kvinnor men även män och pojkar (4 av 71 i Torsåker var pojkar)
- Sociala outsiders – änkor, fattiga, personer med oklar bakgrund
- Tidigare ”rykte” i bygden – konflikter med grannar
- Ovanligt äldre kvinnor i fattiga eller utsatta positioner
Naturläkare och kloka kvinnor straffades däremot ofta under en annan paragraf: ”vidskepelse” eller ”eder och sabbatsbrott” – med betydligt lindrigare straff.
Geografisk spridning – var slog hysterin till värst?
Det stora oväsendet drabbade ett bälte genom landet:
- Bohuslän – tidiga processer med dansk inverkan (levande bränning)
- Värmland – betydande hysteri
- Dalarna – häxprocessen i Mora 1669, Leksand, Älvdalen
- Hälsingland – flera socknar drabbade
- Ångermanland – Torsåker värst drabbat; även Härnösand (40+ avrättningar)
- Härjedalen – där hysterin började (Lillhärdal 1668)
Hysterin spred sig även till Österbotten i Finland 1674–1678, uppenbart inspirerad av det svenska oväsendet.
Trolldomsprotokoll i arkiven – för dombokforskaren
Är du intresserad av att läsa originalprotokollen från häxprocesserna? Materialet är ovanligt välbevarat:
- Trolldomskommissionens akter hos Riksarkivet
- Häradsrätternas protokoll (serie AIa) – för de lokala rannsakningarna
- Svea hovrätts arkiv – för norra Sverige, granskningsdomarna
- Göta hovrätts arkiv – för södra Sverige
- Ämnessamlingen ”Trolldom och annan vidskepelse” hos Riksarkivet – samlat material
Häxprocessernas efterspel
Trots att trolldomsparagrafen avskaffades 1779 levde tron på häxor och magi vidare in på 1800-talet. Lokala lynchningar förekom även efter att rättssystemet slutat döma. Det dröjde länge innan de avrättade började ses som offer för ett rättsövergrepp:
- 1975: minnessten på Häxberget i Torsåker (Bålberget vid Bollstabruk)
- 1985–1986: Olof Fahléns romaner Dömd till yxa och bål och Eldens återsken
- 2020: musikalen Det stora oväsendet sätts upp av Teater Västernorrland
- 24 maj 2025: minnesdag i Torsåker på 350-årsdagen, med biskoplig medverkan och avtäckning av ny minnessten
Häxmuseet vid Hola Folkhögskola och själva Häxberget är idag besöksmål för den som vill se platsen där avrättningarna ägde rum.
Vanliga frågor om häxprocesserna i Sverige
Hur många avrättades för häxeri i Sverige?
Totalt omkring 400 personer mellan 1492 och 1704. Av dessa avrättades cirka 280 under den intensiva perioden 1668–1676 som kallas ”det stora oväsendet”. Den sista avrättningen för häxeri i Sverige skedde 1704.
Var var den största enskilda häxprocessen?
I Torsåkers socken i Ångermanland (idag Kramfors kommun) den 1 juni 1675 avrättades 71 personer på en enda dag – 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar. Det är Sveriges största massavrättning i fredstid.
Brändes häxor levande i Sverige?
Nej, normalt sett inte. Mellan 1644 och slutet av häxprocesserna halshöggs de dömda först, varefter kroppen brändes. Bara ett känt fall – Malin Matsdotter i Stockholm 1676 – brändes levande under det stora oväsendet. I det då danska Malmö, däremot, brändes 41 personer levande mellan 1553 och 1663.
När avskaffades trolldomsstraffet i Sverige?
1779. Den sista lagliga häxprocessen hade hållits i Ål i Dalarna 1757 men ogiltigförklarades. Mellan 1704 (sista avrättningen) och 1779 förekom alltså inga avrättningar för häxeri, men lagen fanns kvar tills den uttryckligen togs bort.
Vem var Laurentius Hornaeus?
Kyrkoherden i Torsåkers pastorat och den drivande kraften bakom häxprocessen där. Genom våld och hot tvingade han barn att vittna. Hans egen mor, Elisabeth Målares, blev dömd till döden som häxa i Härnösand utan att han eller hans bror vittnade till hennes fördel.
Vad var Blåkulla?
Den mytiska plats dit häxorna enligt vittnesmålen sades resa – ofta på kvastar, bakåtvända kor eller förtrollade människor. Där sägs de ha deltagit i Djävulens gästabud, dansat baklänges och haft sex med Djävulen. Plats- och kulturhistoriskt har Blåkulla kopplats till Blå Jungfrun i Kalmarsund.
Varför trodde man på barnen?
Tre faktorer samverkade: barnen ansågs oskyldiga och oförmögna att ljuga; den lutherska teologin tog djävulen och hans verk på allvar; och de mest drivande prästerna – som Hornaeus – hade både teologisk auktoritet och praktiskt inflytande över rättens utgång. Urban Hjärnes vetenskapliga genomgång efter 1676 bröt slutligen tilliten till barnvittnen.
Var pågår forskningen om häxprocesserna idag?
Aktiv forskning bedrivs vid bland annat Stockholms och Uppsala universitet. Bengt Ankarloos Satans raseri (Ordfront 2007) och Alf Åbergs Häxorna: De stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668–1676 är två standardverk. Helena Bodin (Stockholms universitet) forskar specifikt om barnens roll i Torsåkerprocesserna.
Källor och vidare läsning
- Ankarloo, Bengt. Satans raseri: en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder. Ordfront, 2007
- Åberg, Alf. Häxorna: De stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668–1676. Novum Grafiska, 1989
- Hornaeus, Jöns. Sannfärdig berättelse om det för 100 år sedan förlupna grufverliga Trolldoms-Oväsendet i Sverige. 1771
- Hamberg, Karl. De stora trolldomsprocesserna i Sverige åren 1668–1676
- Wikipedia: Häxprocesser i Sverige, Det stora oväsendet, Häxprocessen i Torsåker, Häxprocessen i Mora
- Kramfors kommun – Häxprocesserna och Häxberget
- Riksarkivet – Trolldomskommissionens akter
Läs vidare på Domboksforskning
