Du har säkert hört det i din egen släkt eller från någon bekant: ”Farfar hade mörkt hår och lätt solbränd hy – han måste ha varit vallon.” I Sverige finns en stark fascination för att ha vallonskt ursprung. Det känns nästan exotiskt, lite mystiskt och framför allt lite finare än annat arbetarbakgrund. Valloner utseende har blivit ett begrepp i sig, laddat med både stolthet och myt. Men vad säger historien egentligen? Var de verkligen så mörka? Och varför håller myten om deras utseende fortfarande ett så starkt grepp om vår självbild?
Mörkt hår, bruna ögon och en solbränd hy – sanna kännetecken?
Det vanligaste du får höra när någon beskriver en förmodad vallonättling är att personen hade mörkt, nästan svart hår, bruna ögon och en benägenhet att bli brun snabbt i solen. Den här bilden är så stark att den nästan blivit självklar. Men det är inte så enkelt. Vallonerna kom från Vallonien – en franskspråkig industriregion i nuvarande Belgien – och där var befolkningen visserligen något mörkare i dragen än genomsnittliga svenskar under 1600-talet. Men variationen var stor även bland dem. Alla var inte mörka, alla hade inte särskilt annorlunda utseende – men just de som var det har lämnat starkast avtryck i berättelserna.
Det är därför viktigt att förstå att fysiska drag som mörkt hår inte nödvändigtvis betyder att du har vallonskt blod. Det kan lika gärna vara genetiskt arv från helt andra håll i Europa – eller från Sverige självt.
Valloner utseende eller bara en släktlegend?
Det finns något lockande i att känna tillhörighet till ett särskilt ursprung. Och få grupper har blivit så romantiserade i svensk arbetarklasshistoria som vallonerna. De sågs som skickliga hantverkare, pålitliga, flitiga – och så klart lite mystiska med sina franska namn och ovanliga språk. Därför är det kanske inte så konstigt att berättelser om vallonursprung gärna plockas fram, särskilt när någon i släkten haft ett namn som låter ”annorlunda” eller ett utseende som sticker ut.
Släktforskare möter ofta personer som inleder med: ”Min farmor sade alltid att vi är av vallonsläkt.” Men när man tittar närmare i kyrkböcker och arkiv visar det sig ofta att det inte finns någon koppling alls. Den mörka hårfärgen kanske kom från en svensk morfar eller från någon annan invandrad grupp. Myten om vallonerna har blivit så stark att vi gärna tolkar alla ovanligheter som tecken på just dem.
Så känner vi igen en ”typisk vallon” – enligt ryktet
Berättelser om valloner innehåller ofta specifika detaljer om utseendet, och dessa detaljer har upprepats i generation efter generation. Några vanliga kännetecken som folk kopplar till vallonskt påbrå är:
- Tjockt, mörkt hår – ofta lockigt eller vågigt
- Bruna ögon – ibland med en gyllenbrun nyans
- Lätt för att bli solbränd – ”brun redan i maj”
- Ovanliga efternamn – ofta med franskklingande ljud
- Yrken inom smide, järnbruk eller metallindustri i släkten
Problemet är att de här dragen inte är exklusiva för valloner. De förekommer i många delar av Europa, och även inom Sverige. Det som gjort att vi förknippar dem med just valloner är att dessa personer ofta var samlade till specifika bruk, hade namn som stack ut och gifte sig inom gruppen under de första generationerna i Sverige.
Brukssamhället skapade en sluten grupp
När vallonerna kom till Sverige under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet bosatte de sig främst vid bruk i Uppland, Östergötland och delar av Värmland. Dessa bruk var små samhällen med egna skolor, kyrkor och bostäder. Vallonerna höll ofta ihop och gifte sig med andra inom gruppen, vilket gjorde att både yrkeskunskap och kulturella särdrag bevarades.
Det var inte bara tekniken de förde med sig, utan också ett socialt mönster där de starkt markerade sin särart. Att de dessutom hade namn som De Geer, Dubois eller Mineur gjorde att deras avkomlingar ofta kunde spåras även generationer senare – åtminstone om inte prästerna i kyrkböckerna slaktat stavningen totalt.
Detta skapar en bild av vallonerna som en nästan etnisk enhet, något som skiljde sig från övriga svenskar, även om verkligheten var mycket mer blandad.
Varför är vi så sugna på att vara valloner?
Det är nästan lite lustigt: trots att vallonerna utgjorde en ytterst liten del av Sveriges befolkning – kanske bara några tusen personer totalt – så är det förvånansvärt många som i dag påstår sig ha vallonskt ursprung. Hur kommer det sig?
Svaret ligger delvis i romantiken kring yrkesstolthet och hantverksskicklighet. I slutet av 1800-talet, när industrialiseringen tog fart och arbetarrörelsen växte fram, blev vallonerna en sorts idealfigur. De var disciplinerade, flitiga, nyktra och ansvarstagande – allt det man ville att arbetaren skulle vara. Att ha vallonskt ursprung blev en hederssak, ett sätt att lyfta sin släkthistoria. Dessutom lät det lite finare än att bara ha ”vanligt bondeblod”.
Det är därför inte så konstigt att dessa historier överlevt och att många söker sig till dem. Det är ett sätt att skapa mening och identitet – även om det inte alltid har stöd i fakta.
Namn, yrken och platser – ledtrådar till verkliga valloner
Om du verkligen vill ta reda på om du har valloner i släkten finns det några konkreta vägar att gå. Det är inte bara utseendet du ska titta på, utan också namn, yrken och geografiska spår. Här är några typiska ledtrådar:
-
- Efternamn som Bonnevier, Pousette, Bovin, Herou, De Geer eller Dubois
- Förfäder som var smeder, masmästare eller arbetade vid järnbruk
- Anor från Uppland, Gysinge, Finspång eller andra kända vallonbruk
- Kyrkböcker där någon omnämns som ”fransos” eller ”vallonsmed”
- Dopvittnen eller faddrar med franskklingande namn
Du kan även använda digitala databaser som Vallon 6 eller Smedskivan, där tusentals vallonsläkter finns dokumenterade. Att hitta en faktisk släktskap är inte alltid lätt – men det är fullt möjligt med rätt verktyg och lite envishet.
En extra del: Vallonerna lever vidare i våra berättelser
Det intressanta med vallonerna är att de fortfarande spelar roll, trots att det gått hundratals år sedan de första anlände till Sverige. Den siste vallonsmeden, Hasse Gille från Österbybruk, dog så sent som 2012. Han tillhörde fjortonde generationen i en smedsläkt. Med honom slöts en epok som började på 1600-talet – men myten lever vidare.
Facebookgrupper, föreningar och släktforskningssidor är fyllda med människor som letar efter sina vallonska rötter. Det visar hur starka berättelserna är och hur vi gärna formar vår identitet efter något vi tycker känns spännande och lite unikt. Att koppla sitt mörka hår till vallonerna är ett sådant exempel. Och även om det inte alltid är sant, så säger det mycket om vårt behov av rötter och sammanhang.
Så även om ditt bruna hår och ovanliga efternamn inte bevisar något, kan det vara början på en spännande resa. Kanske hittar du en vallonsk anfader i Uppland – eller så upptäcker du något helt annat. Men en sak är säker: fascinationen för valloner utseende kommer inte att försvinna i första taget.
Vad säger forskningen om valloner typiska drag?
Det finns ett stort intresse för att identifiera valloner typiska drag, särskilt när det gäller utseende och karaktär. Men vad vet vi egentligen utifrån historiska och genetiska fakta? Enligt vissa äldre källor ska valloner ha haft markerade ansiktsdrag, ofta med mörka ögonbryn, mörkt hår och ett allvarsamt uttryck. Det är inte ovanligt att man än idag i vissa släktträd pekar ut personer med ”valloner ögonbryn” – alltså kraftiga och mörka bryn – som möjliga bärare av vallonblod.
Men det är viktigt att komma ihåg att dessa drag också kan finnas hos andra befolkningsgrupper i Europa. Det gör det svårt att dra slutsatser enbart baserat på utseende. Trots det lever föreställningen kvar, och kanske är det just kombinationen av mörka ögon, lockigt hår och ett något ”sydeuropeiskt” utseende som förstärker bilden av vad vi tror är valloner typiska drag.
Valloner temperament – myt eller verklighet?
En annan aspekt som ofta kommer upp i berättelser om valloner är deras påstådda temperament. Det talas ibland om valloner temperament som något eldigt, viljestarkt eller passionerat – något som skiljer dem från stereotypen av den lugna och återhållsamma svensken. Men är detta baserat på verklighet eller har det mer att göra med romantiserade bilder från 1800-talets arbetarlitteratur?
I själva verket finns det inte mycket dokumentation som bekräftar att just valloner skulle ha haft ett annorlunda temperament jämfört med andra invandrade grupper. Det vi vet är att de ofta levde i slutna brukssamhällen, där den sociala samvaron och den hårda arbetsdisciplinen kunde skapa stark sammanhållning men också konflikter. Att tolka det som ett särskilt ”vallonskt” temperament är dock mer spekulation än vetenskap. Ändå dyker begreppet upp gång på gång i släktberättelser och minnen, vilket säger något om hur djupt det rotat sig i vår kollektiva föreställningsvärld.
Vallonsläkt – ett kulturarv att bevara
Många som upptäcker att de tillhör en vallonsläkt upplever det som något särskilt. Det finns föreningar och arkiv som enbart ägnar sig åt att kartlägga dessa släkter, och att spåra sitt vallonblod kan vara både en hobby och en identitetsskapande process. Vallonsläkt är ett begrepp som nästan fått samma status som adelskap eller samiskt ursprung i vissa släktforskarkretsar – något man gärna berättar om med stolthet.
Det handlar inte bara om genetik utan om en kulturhistoria som sträcker sig över flera hundra år. Att höra till en vallonsläkt är att bli en del av en berättelse om yrkesstolthet, exil och gemenskap. De flesta valloner i Sverige kom som specialister, och deras efterkommande har ofta fortsatt i generationer inom metallhantverk, ingenjörskonst eller annan industri. Detta har skapat en tydlig linje i släktträd som ofta är lättare att följa än många andra grupper.
Valloner i Sverige efternamn – vad ska man leta efter?
När det gäller att identifiera sina rötter är efternamn en av de tydligaste ledtrådarna. Valloner i Sverige efternamn har ofta ett franskt eller vallonskt ursprung och kan sticka ut i kyrkböckerna. Vanliga namn är som tidigare nämnt De Geer, Dubois, Bonnevier, men även namn som Herou, Mineur, Le Febure, Pousette och Bovin förekommer. Dessa efternamn kan ofta spåras till specifika bruksmiljöer i Uppland, Värmland eller Östergötland där vallonerna var verksamma.
Det är dock viktigt att vara vaksam. Ibland har namn försvenskats eller stavats om av präster eller skrivare. Ett namn som Dubois kan ha blivit ”Dubojs” eller till och med ”Dubås”. Det kräver noggrannhet och ibland också vana vid att tyda handstilar från 1600- och 1700-talet. Men om du hittar ett vallonskt efternamn i släkten, särskilt i kombination med yrken som smed eller masmästare, har du ett starkt indicium på vallonblod.
Berättelserna formar vår självbild
Det är tydligt att berättelser om valloner inte bara är släktanekdoter – de är ett sätt att forma vår egen identitet. Att få höra att man härstammar från en vallonsläkt med starka drag, särskilt om man själv upplever sig som ”lite annorlunda”, kan ge en känsla av sammanhang. Och det är kanske just därför myten om valloner ögonbryn, valloner temperament och valloner typiska drag är så levande. De fungerar som symboler, nästan som kulturella markörer i ett samhälle där många söker sina rötter.
Det är också värt att notera att dessa berättelser ofta väcks till liv i tider då identitet och ursprung blir viktiga frågor i samhället. Sökandet efter vallonblod är därför inte bara en fråga om genetik eller historia – det handlar om känslor, om tillhörighet och om att skapa en berättelse om sig själv.
En levande myt med djupa rötter
Oavsett om du verkligen har vallonskt påbrå eller inte, är det tydligt att vallonerna har lämnat ett större avtryck än vad deras faktiska antal borde ha möjliggjort. Från deras insats i svensk industri till deras mytiska roll i våra släkthistorier har de blivit en del av vår kulturella väv. Och så länge människor fortsätter att fråga ”kan mitt mörka hår bero på vallonblod?”, så lever historien vidare.
Att förstå valloner temperament och känna igen valloner typiska drag är kanske inte en exakt vetenskap – men det är en levande tradition. Det handlar om att minnas och om att koppla samman dåtid och nutid. I slutändan är det kanske inte lika viktigt att bevisa att du tillhör en viss vallonsläkt, som det är att förstå vad det betyder för dig att göra det. För många är det en källa till stolthet, för andra en startpunkt i ett större sökande efter ursprung.
Och kanske är det just i berättelserna, i efternamnen och i ögonbrynen vi bäst förstår varför fascinationen för vallonblod aldrig riktigt släpper taget om oss.