Varje år den 13 december vaknar Sverige upp till doften av lussekatter, toner av luciasånger och ljusklädda barn som skrider fram i ett stilla luciatåg. Du har säkert upplevt det själv – i skolor, kyrkor, på jobbet eller kanske hemma. Men har du någon gång funderat på varför vi firar lucia? Det är en tradition som har utvecklats genom århundraden och blandar helgonberättelser, bondeseder, skämtupptåg och modern massmedial påverkan.
Lucia från Syrakusa
Historien börjar långt från Sverige, i staden Syrakusa på Sicilien under slutet av 200-talet. Där levde en ung kvinna vid namn Lucia som bestämde sig för att följa den kristna tron, något som var farligt under kejsaren Diocletianus tid. Lucia vägrade gifta sig med den man hennes familj valt ut och skänkte istället sin stora hemgift till de fattiga. Hennes blivande make blev rasande och angav henne till myndigheterna. Trots tortyr vägrade hon avsäga sig sin tro och avrättades till slut med svärd, efter att ett försök att bränna henne på bål hade misslyckats. Hennes dödsdag, den 13 december år 304, blev hennes helgondag.
Lucia helgonförklarades och blev en symbol för osjälviskhet, mod och ljus i mörkret. Hon är idag skyddshelgon för synskadade och blinda, vilket passar väl ihop med hennes namn – Lucia – som kommer från latinets lux, ljus.
Lucianatten – Årets längsta, mörkaste och mest magiska natt
Innan vi ens började fira lucia hade den 13 december redan en särskild betydelse i Norden. Före kalenderreformen år 1753 ansågs denna natt vara årets längsta, vilket skapade en aura av mystik och rädsla. I folktron var lucianatten farlig – ett tillfälle då övernaturliga väsen var ute i mörkret. Djur kunde tala, demoner kunde lura och det sades att namnet Lucia till och med kunde förknippas med Lucifer själv.
Men trots detta – eller kanske just därför – blev natten också en festnatt. Man ville skydda sig mot det mörka genom att lysa upp med ljus, mat och skratt. Det var en natt för ritualer och förutsägelser om det kommande året. I flera delar av landet åt man festmåltider mitt i natten, ibland hela tre frukostar, varav den första kunde bestå av en snaps och den andra av saffransbröd.
Lussebrudar och karnevaler
Långt innan lucia blev den högtidliga gestalt vi ser i dag, var hon en del av ett ganska burleskt och upp-och-nervänt firande. På landsbygden i Västsverige under 1700- och 1800-talen var det vanligt med så kallade lusseupptåg. Ungdomar klädde ut sig till lussebrudar, lussegubbar och lussekärringar och tågade genom byn i något som mest påminde om en karneval eller maskerad.
Klädseln var ofta överdriven och ibland könsöverskridande. En lussebrud kunde vara en man i klänning, en lussegubbe kunde bära smink och lösbröst, och det hela var mer ett upptåg än ett andaktsfullt firande. Ibland förekom halmdockor som man dansade med, ibland skämtade man med byborna eller samlade in mat.
Så här kunde det gå till:
- Man gick runt till gårdarna och sjöng lussetexter
- Den som öppnade dörren kunde få mat eller dryck, ibland som belöning – ibland som muta för att slippa bus
- Gruppen åt upp maten tillsammans, eller gav bort den till en fattig granne
- Upptågen avslutades ofta med dans och skratt i bystugan
Det här var långt ifrån dagens luciafirande – men det var en viktig förlaga, särskilt i västra Sverige där traditionen började ta sin moderna form.
Från herrgårdar till universitet – Lucias förändring under 1800-talet
En ny typ av lucia dök upp under 1700- och 1800-talen i högreståndsmiljöer, framför allt i Västergötland. Här finns det första dokumenterade fallet av en vitklädd lucia med änglavingar från 1764 på Horns boställe. Denna lucia väckte herrskapet på morgonen med sång, ljus och kaffe.
Under 1800-talet började traditionen spridas till universitetsstäder. Där var det inte ovanligt att man utsåg lucia bland de kvinnliga studenterna – ibland också bland de manliga. En dräng i Skinnskatteberg sägs ha varit den första som bar en ljuskrona på huvudet redan 1820.
Samtidigt spred sig firandet till skolor och föreningar. Det blev allt vanligare att lucia kom med sång, ljus och frukost. Traditionen blev mer organiserad, men höll fortfarande en ganska lokal karaktär – tills medierna tog över.
Lucia blir medial – Tävlingar, tåg och tv
Det verkliga genombrottet för luciafirandet i hela Sverige kom 1927. Då ordnade tidningen Stockholms Dagblad en luciatävling där vinnaren kröntes i ett stort luciatåg i huvudstaden. Händelsen blev en succé, tävlingsformatet kopierades av andra tidningar och snart blev lucia en offentlig gestalt.
Luciatåg med tärnor, stjärngossar och pepparkaksgubbar blev snabbt en nationell tradition. Skolor, arbetsplatser, ålderdomshem och sjukhus anammade seden. 1950-talet blev genombrottsdecenniet – från att vara en regional fest blev lucia ett riksfenomen.
Sångerna fick också sitt stora genomslag under den här tiden. Melodin Santa Lucia, från Neapel, fick svensk text i flera versioner. Den mest kända är kanske ”Natten går tunga fjät” från 1928, skriven av Arvid Rosén.
Saffran, lussekatter och mystiska namn
Vad vore lucia utan den gula lussekatten? Formen med sina snurrade ändar är numera ikonisk, men bullen har rötter i Holland och Tyskland. Där fanns ett vetebröd som hette duivekater, vilket i svensk tolkning blev dyvelskatter – alltså ”djävulskatter”.
När brödet knöts till lucianatten ändrades namnet till lussekatt. Saffran började användas först i slutet av 1800-talet, och blev snabbt en viktig del i både smak och färg. Idag är lussekatten ett självklart inslag i luciafirandet – oavsett om du gillar den med eller utan russin.
Lucia utomlands
Svenskar är inte ensamma om att fira lucia. Under 1900-talet spreds traditionen till övriga Norden, och i Finland blev den en viktig identitetssymbol för den svenskspråkiga minoriteten. Men även längre bort, till exempel i USA, Spanien och Australien, hålls luciafester varje år – ofta arrangerade av svenskamerikanska föreningar eller kyrkor.
Lucia har blivit ett sätt att känna samhörighet med Sverige för svenskar i utlandet. Oavsett var du befinner dig i världen kan ett luciatåg, med sång och levande ljus, väcka känslor av hem, tradition och värme mitt i vintern.
Debatten om lucia
Lucia väcker inte bara sångglädje och baklust – den väcker också debatt. Vem får vara lucia? Måste lucia vara en flicka? Måste hon ha långt hår? Får pojkar vara lucia? Vad händer om tåget inte innehåller stjärngossar eller om någon har annan hudfärg än det ”klassiska” idealet?
Faktum är att luciafirandet alltid har förändrats. Från skämtfigurer och karnevaler till högtidliga ceremonier. Traditionen är inte statisk – den speglar vår samtid. Det är därför lucia både kan kännas som en trygg tradition och en spegel av våra värderingar. Och kanske är det just detta som gör att frågan ”varför firar vi lucia” fortfarande är så relevant.