Rackare

Bland de yrkesgrupper som möter släktforskaren i domböcker och kyrkoböcker från 1600- och 1700-talen är rackaren en av de mest socialt utsatta. Termen dyker upp i samband med avrättningar, självmord, smittsamma sjukdomar och latrintömning, alltså vid de tillfällen då samhället behövde någon som utförde de sysslor ingen annan ville röra. Att hitta en rackare bland sina förfäder innebär att man får tillgång till en helt särskild socialhistorisk berättelse om utanförskap och nedärvd stigmatisering.

För släktforskaren är rackaren intressant inte bara som yrkesman utan också som social kategori. Rackarsläkter levde i en parallell värld där giftermål, fadderskap och umgänge styrdes av andra regler än för bondebefolkningen. I den här artikeln går vi igenom vad termen betyder, hur den uppstod, hur den syns i domböckerna och hur du kan använda kunskapen i din egen forskning.

Vad termen betyder

En rackare var en person som utförde sysslor som ansågs orena eller vanärande i det förmoderna svenska samhället. Till arbetsuppgifterna hörde att rensa latriner och avträden, ta hand om självdöda djur, flå hästar, fånga lösa hundar samt begrava självmördare och avrättade brottslingar utanför kyrkogården. Mycket ofta tjänstgjorde rackaren dessutom som bödelns medhjälpare vid avrättningar och kroppsstraff.

I södra Sverige, särskilt i Skåne, Blekinge och Halland, kallades rackaren ibland för nattman. Termen nattman syftar på att arbetet ofta utfördes nattetid, då stadens invånare slapp se det orena göromålet. En rackardräng var en yngre medhjälpare eller lärling hos rackaren, ofta en son eller släkting som ärvde yrket.

Historisk kontext

Föreställningen om att vissa sysslor var orena och därmed gjorde utövaren oren går långt tillbaka i europeisk historia. Redan under medeltiden växte det fram en grupp så kallade oärliga yrken, dit bödlar, rackare, nattmän och ibland även flackare och skinnare räknades. Stigmatiseringen importerades till Sverige från tyskt område, där skråväsendet uttryckligen förbjöd ärliga hantverkare att umgås med oärligt folk.

I bondesamhället innebar detta en hård och permanent social stigmatisering. Rackaren och hans familj betraktades som orena i en närmast rituell mening. Ingen ville sitta vid samma bord som dem, dricka ur samma kärl eller dela kyrkbänk. Konsekvenserna blev konkreta och praktiska:

• Rackarens barn fick mycket svårt att gifta sig med ”vanliga” bondbarn eller hantverksbarn.
• Rackarens son kunde i regel bara gifta sig med en annan rackares dotter.
• Familjerna bodde ofta avskilt, gärna utanför stadsmuren eller i en egen stuga i utkanten av socknen.
• Faddrar vid dop togs ur den egna gruppen, vilket gör att rackarsläkter ofta är tätt sammanvävda över stora geografiska områden.

Yrket fanns kvar långt in på 1900-talet, men statusen började gradvis förbättras under 1800-talet. När latrintömning och renhållning övergick till kommunala verksamheter och avrättningarna minskade i antal, försvann den värsta laddningen kring själva arbetet. De gamla rackarsläkterna assimilerades efter hand, men släktnamn och muntlig tradition kan ännu i dag avslöja ursprunget.

Juridisk grund och reglering

Rackaryrket reglerades inte i någon enskild paragraf i 1734 års lag, men flera bestämmelser förutsatte rackarens existens. I Missgärningsbalken behandlas avrättningar och kroppsstraff, och dessa kunde inte verkställas utan skarprättare och rackare. Enligt sedvänja skulle självspillingar, alltså självmördare, begravas i skogen eller utanför kyrkogården, och detta arbete tillföll rackaren. Att vägra utföra uppgiften kunde leda till böter, men i praktiken var rackaren bunden av sitt yrke och hade ingen reell valmöjlighet.

Magistraterna i städerna anställde ofta en stadens rackare på kontrakt. Ersättningen kunde bestå av fri bostad i ett särskilt rackarhus, en mindre årslön samt avgifter för enskilda uppdrag. Vid en avrättning kunde rackaren få ett par daler silvermynt utöver bödelns betalning, vilket på 1700-talet motsvarade ungefär en veckas lön för en grovarbetare. Hudar och kroppsdelar från självdöda djur fick rackaren ofta behålla och sälja vidare till garvare, vilket var en viktig biinkomst.

Hur termen förekommer i domböckerna

I domböcker och rådhusrättsprotokoll dyker rackaren upp i flera typiska sammanhang. Det vanligaste är att rackaren namnges som verkställare av ett straff. En formulering kan lyda ungefär: ”Sedan domen avkunnad blev, fördes delinkventen av skarprättaren och dess rackare till avrättsplatsen.” Vid begravning av självspillingar förekommer noteringar som ”liket av rackaren bortfördt och i skogen nedgrafvet”.

Andra typer av notiser där rackaren förekommer:

• Tvister om betalning: Rackaren stämmer en bonde eller magistraten för utebliven ersättning för utfört arbete.
• Ärekränkningsmål: Någon har kallats ”rackare” eller ”rackarunge” och stämmer för förolämpning. Att jämföras med en rackare räknades som grov ärekränkning.
• Våldsmål: Rackaren har blivit misshandlad av bönder som inte velat ha honom i bygden, eller har själv hamnat i bråk.
• Giftermålsmål: Konsistorium eller häradsrätt behandlar fall där en rackardotter vill gifta sig med en bonde, eller där en ungkarl vägrar fullfölja ett trolovningslöfte med en rackardotter.
• Lösdriveri: Resande rackare utan fast tjänst kunde åtalas enligt legostadgan.

I kyrkoböckerna noteras rackaren ibland med yrkesbeteckningen utskriven, ibland med eufemismer som ”avdäckare”, ”hästflåare” eller ”renhållningskarl”. I födelse- och vigselböcker kan prästen anteckna en särskild kommentar om att vigseln skett enskilt eller att dopet förrättats hemma, vilket är en stark indikation på att familjen tillhörde de oärliga yrkenas krets.

Forskartips för släktforskare

Om du misstänker att du har rackare bland dina förfäder finns det flera spår att följa:

• Sök efter geografiska kluster av giftermål. Eftersom rackarsöner i regel bara kunde gifta sig med rackardöttrar, finns det tydliga nätverk av besläktade familjer som rör sig mellan socknar och län. Kartlägg vigslarna och du ser mönstret.
• Studera bouppteckningar noggrant. En rackares bouppteckning innehåller ofta verktyg som krokar, flåknivar, latrintunnor och hudtorkningsställningar. Sådana föremål är starka indicier på yrket även när själva yrkestiteln saknas.
• Läs hela domboken, inte bara registret. Rackaren förekommer ofta i mål där han inte är huvudperson, exempelvis som vittne vid avrättningar eller som inblandad i ärekränkningstvister. Använd ordet ”rackare” som sökterm i digitaliserade domböcker på Riksarkivets sajt.
• Kontrollera mantalslängder och husförhörslängder. Rackarfamiljer bodde ofta i utkanten av socknen, gärna i en stuga som benämns Rackarstugan eller Nattmansstugan. Ortnamnet i sig kan leda dig till rätt familj.
• Sök i magistratens räkenskaper. Städernas räkenskaper redovisar utbetalningar till rackaren för specifika uppdrag, ibland med datum och anledning. Detta är en guldgruva för att fastställa när en viss person tjänstgjorde.

Tänk också på att den sociala stigmatiseringen inte försvann med en enskild generation. Även in på 1800-talet kan ättlingar till rackare bära med sig en social belastning som syns i form av flyttningar, namnbyten eller anteckningar i prästens kommentarer.

Vanliga frågor

Vad är skillnaden mellan en rackare och en skarprättare?

Skarprättaren, även kallad bödel, var den som utförde själva avrättningen, alltså högg huvudet av den dömde eller hängde honom. Rackaren var skarprättarens medhjälpare och utförde det grova förarbetet samt bortförandet av kroppen. Skarprättaren hade högre status och bättre betalning, men båda yrkena räknades som oärliga.

Varför kallades rackare ibland för nattman?

Termen nattman användes främst i södra Sverige och syftade på att latrintömning och annat orent arbete utfördes nattetid, då stadens invånare sov. Funktionellt sett var nattman och rackare samma yrke, även om nattmannen ibland uppfattades som något mindre vanärad eftersom han inte alltid deltog vid avrättningar.

Hur hittar jag bouppteckning efter en rackare?

Bouppteckningar efter rackare finns i häradsrättens eller rådhusrättens bouppteckningsarkiv, precis som för andra. Sök i Riksarkivets databas på namnet eller på socknen. Var beredd på att tillgångarna ofta var små men att verktyg och hudar kan vara värdefulla ledtrådar till yrket.

När försvann rackaryrket?

Yrket fanns kvar in på 1900-talet, men förändrades successivt. När städerna byggde upp kommunal renhållning under sent 1800-tal och avrättningarna upphörde i Sverige 1910, försvann grunden för det gamla rackaryrket. Stigmatiseringen klingade av men kunde leva kvar i muntlig tradition i flera generationer.

Kan en rackares ättling ha bytt yrke och blivit bonde?

Det förekom, men var ovanligt före 1800-talets mitt. När den sociala rörligheten ökade och industrisamhället växte fram, kunde rackarättlingar flytta till nya orter, byta namn och påbörja nya yrkesbanor. Många emigrerade också till Amerika under 1800-talets senare hälft, delvis för att komma undan det sociala arvet.