Rackare

Rackare var en av det gamla Sveriges mest utstötta yrken. Personer i denna sysselsättning var bödelns drängar och skötte de arbetsuppgifter som ingen annan ville ta i: att flå hästar, tömma latriner, begrava självmördare och bistå vid avrättningar. Att kallas rackare räknades som grov ärekränkning i 1600- och 1700-talets domböcker. Ordet lever i dag kvar i uttryck som rackarunge och byracka men i mycket mildrad betydelse. Här är hela historien om rackaren – yrket, ordet och rackarungen – i svensk historia från medeltiden fram till att yrket försvann på 1860-talet.

Vad var en rackare?

Ett rackare yrke fanns i södra Sverige som beteckning på bödelns dräng. I norra Sverige och Danmark kallades samma person nattman. Rackaren biträdde skarprättaren (bödeln) vid avrättningar men skötte också en rad andra föraktade sysslor som ingen annan i samhället ville utföra. Där bödeln fick myndighetsstöd genom 1734 års lag betraktades rackaren länge som en person utan riktig plats i det ordnade samhället – ett socialt utanförskap som gick i arv i generationer.

Yrket hade sina rötter i medeltiden och fanns dokumenterat i Sverige åtminstone från 1500- och 1600-talet. Ordet rackare belades första gången i skrift 1603 – av Salomon Balck – i betydelsen ”hudavdragare”. Under 1600-talet fanns rackare som en fast titel i svenska städer och deras arbetsuppgifter reglerades av lokala myndigheter. Yrket försvann gradvis under 1800-talet i takt med att dödsstraffet blev mer sällsynt och städerna byggde upp offentliga renhållningsverk.

Rackarens arbetsuppgifter

Rackaren utförde en rad arbetsuppgifter som spände från direkta hantlangartjänster åt bödeln till renhållning och djurhantering. Här är de vanligaste sysslorna:

Rackarens plats i samhället

På näst lägsta steget i den sociala hierarkin stod rackaren – bara bödeln själv var mer föraktad. Ingen umgicks frivilligt med rackaren. På krogen fick han sitta för sig med särskilda rackarglas – dryckesglas med träfot i stället för glasfot – för att ingen skulle behöva dela redskap med honom. Ville rackaren ta nattvarden fick han vänta till sist, varpå prästen vände kalken upp och ned och hällde vinet i foten av bägaren så att ingens läppar skulle riskera att vidröra vad rackaren vidrört.

Att umgås med rackaren räknades som skamligt även för prästerskapet. Kyrkoherden mäster Samuel Hammarinus i Klara församling i Stockholm blev exempelvis avsatt 1663 därför att han med egen hand hade tagit ned en piga som hängt sig. Sådant ansågs vara ett bödelsgöra och förnedrande för prästämbetet.

Rackarens familj

Familjeförhållandena var särskilt svåra. Rackardöttrar hade mycket svårt att gifta sig med ”hederliga” män eftersom hela släkten drogs in i skammen. En rackardotter som ändå fick en trolovningslöfte av en bonde riskerade att bli lämnad när fadern eller släkten fick veta om ursprunget. I domböckerna finns fall där rackardöttrar stämt sina förlovade för brutna löften. Rackarsöner tog ofta över yrket efter fadern – de hade sällan andra möjligheter, eftersom hantverksskrån vägrade lärlingar från rackarsläkter.

Rackarens umgänge

Rackaren tvingades hålla sig till samhällets utstötta – brottslingar, prostituerade, försupna, landstrykare och särskilt tattare (resande). De sistnämnda åtog sig ibland att skaffa bort uttjänta hästar och gled därför nära rackarens revir. Detta rackaren och hans krets kallades av det anständiga samhället för ”rackarpack” – ett grovt nedsättande uttryck utan skämtsamt överseende.

Rackarunge – vad betyder ordet egentligen?

Rackarunge är i dag en mild och nästan kärleksfull benämning på ett livligt eller busigt barn. Ursprungligen var betydelsen mycket mörkare. En rackarunge var bokstavligen rackarens unge – ett barn från samhällets bottenskikt som fick lära sig stjäla och luras för att överleva. Barnet var utstött från alla anständiga gemenskaper redan från födseln bara på grund av faderns yrke. Ordet var grovt nedsättande fram till 1800-talets senare hälft.

Betydelseförändringen från grovt skällsord till lekfullt tillmäle är typisk för många ord som tappat sin ursprungliga skärpa. Samma resa har spjuvern gjort (ursprungligen ”skurk”) och skälmen (ursprungligen ”as” och därifrån ”förbrytare”). Alla tre orden har idylliserats i takt med att det samhälle som gav dem sin skärpa försvunnit.

Rackare som ärekränkning

Att kalla någon rackare var i det äldre bondesamhället en av de grövsta förolämpningarna. Domböckerna från 1600- och 1700-talet är fulla av ärekränkningsmål där ordet rackare eller rackarunge har uttalats i vredesmod. Att jämföras med rackare räknades som grov ärekränkning – ett så pass allvarligt brott att den kränkte kunde stämma inför häradsrätten för upprättelse. Straffet blev ibland kännbart för den skällande.

Vanliga fall i domböckerna såg ut så här: en bonde vred sig i grannosämja med en annan bonde och skrek i tvistens hetta ”din rackare!” – varefter den kränkte drog till tinget för att få skadestånd och en offentlig ursäkt. Ibland dömdes den skällande att böta och att offentligt återkalla orden i kyrkan. Termen förekommer också i kyrkoböcker där prästen ibland ekade för yrkesbeteckningen med milda omskrivningar som ”avdäckare”, ”hästflåare” eller ”renhållningskarl” för att undvika att såra rackarens familj.

Etymologi – varifrån kommer ordet rackare?

Ordet rackare är ett lån från medellågtyska. Det motsvarande tyska ordet racker betydde renhållningskarl, hudavdragare eller dödgrävare. Verbet rakken i lågtyska betydde ”rengöra från smuts” eller ”skaffa bort orenlighet”. Från detta bildades yrkesbeteckningen racker som spreds med hansahandeln in i de nordiska språken. På danska heter yrket rakker.

På engelska hittar man motsvarigheten neckar – den som nackar och flår. På tyska fanns även schundfeger och gassenkönig zur nachtzeit (nattgator-konung) som synonymer. Rackaren var i grunden en renhållningskarl som fick allt tyngre uppgifter kopplade till bödelns arbete. Det finns även den relaterade formen racka (verb) med betydelsen forsla bort eller ösa – från tyskans rakken.

Rackardräng, nattman och flåbuse – relaterade termer

Flera olika termer användes för samma eller närliggande yrken. Här är de viktigaste:

Rackaryrket i svenska domböcker

För släktforskare och domboksstudier finns flera intressanta kategorier av mål där rackaren dyker upp. Här är de vanligaste:

• Ärekränkningsmål: Någon har kallats ”rackare” eller ”rackarunge” och stämmer för förolämpning – vanligaste kategorin.
• Våldsmål: Rackaren har blivit misshandlad av bönder som inte velat ha honom i bygden eller har själv hamnat i bråk.
• Giftermålsmål: Häradsrätt eller konsistorium behandlar fall där en rackardotter vill gifta sig med en bonde eller där en ungkarl vägrar fullfölja ett trolovningslöfte med en rackardotter.
• Lösdriveri: Resande rackare utan fast tjänst kunde åtalas enligt legostadgan.
• Betalningsfrågor: Rackaren har inte fått betalt för sitt arbete – vanligast vid hästslakt eller latrintömning.
• Uppgifter kring avrättningar: Rackaren nämns som vittne eller inblandad person i mordmål och dödsstraffssaker.

I kyrkoböckerna noteras rackaren ibland med yrkesbeteckningen utskriven (”rackare N.N.”), ibland med eufemismer som ”avdäckare”, ”hästflåare” eller ”renhållningskarl”. Rackardöttrar och rackarsöner är ibland noterade med sitt fars yrke som prefix – ”rackaredottern Kajsa Andersdotter” – vilket för släktforskaren är en viktig ledtråd om familjens sociala ställning.

1734 års lag och rackaren

1734 års lag markerade en viktig gräns i bödelns och rackarens sociala ställning. Där stadgades att bödeln med hustru, barn och tjänstefolk skulle vara ”tagen uti konungens hägn” – de omfattades av kunglig skyddslagstiftning som annars gällde borgmästare, fogdar och länsmän. Detta var ett försök från staten att skapa acceptabel ordning för bödelsyrket och att göra det möjligt att hitta villiga bödlar även när dödsdomarna blev fler. För rackaren innebar detta ingen direkt statusförbättring men indirekt fick han skydd som del av bödelns hushåll.

När försvann rackaryrket?

Rackaryrket försvann gradvis under 1800-talets senare hälft av flera skäl. Dödsstraffet blev mer sällsynt i Sverige – 1866 avskaffades det för de flesta brott. Städerna byggde upp offentliga renhållningsverk som tog över latrintömning och avfallshantering. Slakterier öppnades där också hästar kunde slaktas utan personligt vanhederligt stämpel. Tjänsten som bödelsdräng avskaffades formellt under 1860-talet. Den sista offentliga avrättningen i Sverige ägde rum 1876 – av Anders Gustaf Andersson i Uppsala – och dödsstraffet i fredstid avskaffades 1921.

Rackaren i modern svenska

Även om själva yrket är borta lever ordet rackare kvar i svenskan – nu utan sin ursprungliga skärpa. Rackarunge är ett kärvänligt smeknamn för livliga barn. Rackartyg används om oskyldiga bus. Rackars! är en av de mildaste svordomarna i språket. Byracka används i dag om gatublandade hundar. Uttrycken har alla behållit en snärtighet men förlorat den sociala förkastelse som en gång låg i ordet.

Vanliga frågor om rackare