Tjuga

Få redskap har följt den svenska bonden så troget genom seklerna som tjugan. Denna tvågrenade gaffel av järn med långt träskaft var oumbärlig på varje gård från medeltiden ända fram till efterkrigstidens mekanisering. När du som släktforskare läser bouppteckningar från 1600- och 1700-talen kommer du nästan undantagslöst att stöta på tjugor, ofta i flera exemplar per hushåll.

Att förstå vad en tjuga var, hur den användes och vad den kostade ger dig en konkret känsla för dina förfäders vardag. Redskapet säger också något om gårdens storlek, djurhållning och ekonomiska standard. En gård med många tjugor hade ofta mycket boskap och stora ängsmarker att bärga från.

Användning och funktion

Tjugan användes framför allt för att hantera hö och halm. Med de två långa, något böjda grenarna kunde bonden snabbt sticka in redskapet i en höstack, lyfta en rejäl gröpe och kasta upp den på höskrindan. Vid hemkomsten användes samma tjuga för att lasta av höet i ladan eller på höskullen ovanför fähuset.

I det dagliga stallarbetet var tjugan lika viktig. Pigor och drängar använde den för att gödsla ut, alltså mocka ur fähuset, samt för att lägga in nytt strö av halm eller löv under djuren. När korna skulle utfodras lyftes hötappar ner från skullen med tjugans hjälp. På större gårdar fanns ofta flera tjugor placerade på strategiska platser, en i ladan, en i stallet och en i logen.

Vid tröskningen i logen kom tjugan också till användning för att flytta halmkärvar och rensa undan strå efter att kornen tröskats fram. Redskapet var med andra ord ett av de mest använda verktygen på varje gård, och slitaget syntes på både skaft och järndelar.

Material och tillverkning

Själva gaffelhuvudet smiddes av järn av bysmeden, den lokala smeden som tjänade en eller flera byar. Smeden formade två långa, smala grenar ur en järnstång och hopsmidde dem i en holk där skaftet kunde fästas. Kvaliteten varierade kraftigt beroende på smedens skicklighet och järnets renhet. Bättre tjugor smiddes av segt stångjärn från bergslagsbruken, medan enklare exemplar kunde tillverkas av återanvänt järnskrot.

Skaftet tillverkades vanligen av ask, björk eller rönn, träslag som kombinerade styrka med viss flexibilitet. Bonden eller en händig dräng täljde själv nya skaft vid behov, för skaften slets ut och bröts regelbundet vid hårt arbete. Järndelen däremot kunde hålla i flera decennier, ibland gå i arv mellan generationer. När järnet till slut blev för slitet smiddes det ofta om till nya redskap av smeden.

Smeden tillverkade tjugor ofta i set tillsammans med spadar, grepar och yxor. På större gårdar köpte man in en hel uppsättning järnredskap vid samma tillfälle, vilket också syns i bouppteckningar där dessa föremål gärna grupperas tillsammans av värderingsmännen.

Regionala varianter och dialektala namn

Namnet tjuga är gammalt och besläktat med ordet ”två”, vilket syftar på de två grenarna. I olika landskap kallades redskapet något olika. I delar av Götaland och Svealand hörde man formerna tjuva och hötjuga, medan hötjuva förekom i västra Sverige. I Norrland och delar av Dalarna sa man ibland höklyva, ett namn som egentligen syftade på den specifika handlingen att klyva en hösta i mindre delar.

Ordet högaffel är yngre och började användas mer allmänt under 1800-talet, ofta om något modernare modeller med fabrikssmitt järn. Högrep avsåg en variant med fler än två grenar, vanligen tre eller fyra, som var bättre lämpad för löst hö och halm men sämre för tunga, packade gröpor.

När du läser äldre bouppteckningar är det viktigt att vara uppmärksam på den lokala terminologin. Värderingsmannen skrev ner de ord som användes i bygden, och samma redskap kunde alltså ha helt olika namn i två socknar som låg bara några mil ifrån varandra.

I bouppteckningar och domböcker

Efter 1734 års lag blev bouppteckningar obligatoriska vid dödsfall, och från denna tid finns ett rikt material där tjugor förekommer regelbundet. I en typisk bondebouppteckning från mitten av 1700-talet hittar du formuleringar som ”Een tjuga af järn med skaft” eller ”Twå höetjugor”.

Värderingarna ger oss en bra bild av redskapets ekonomiska plats i hushållet. En enkel, sliten tjuga värderades vanligen till 4 till 8 öre silvermynt, vilket motsvarade ungefär en halv dags arbete för en piga eller priset på några skålpund smör. En tjuga av bättre kvalitet, nysmidd och med fast skaft, kunde värderas till 16 öre silvermynt, alltså en hel dagslön för en lantarbetare eller priset på en kanna brännvin.

I domböckerna dyker tjugan upp i flera sammanhang. Den nämns i tvister om arvskiften, där arvingar bråkade om vem som skulle få vilka redskap. Den förekommer också i brottmål, ibland som tillhygge vid slagsmål eller mordförsök, men oftare som stöldgods. När en dräng åtalades för stöld av en tjuga framgår det att redskapet hade ett verkligt ekonomiskt värde, värt att riskera spöstraff för. Sök i domboksprotokoll efter ord som ”tjuga”, ”hötjuga” och ”högaffel” för att hitta sådana ärenden.

I syneprotokoll över gårdar, särskilt vid arrendeskiften, listades ofta gårdens redskap noggrant. Här ser man tydligt hur många tjugor en normalgård hade, vanligen mellan två och fem stycken.

Social och ekonomisk betydelse

Tjugan var ett av de redskap som tydligast definierade bondejordbruket. Utan tjugor kunde man inte bärga hö effektivt, och utan hö kunde man inte föda boskap över vintern. Redskapet stod alltså i centrum för hela den agrara ekonomin.

I folktron tillskrevs tjugan en viss makt. Den ställdes ibland korslagd vid ladugårdsdörren för att skydda mot oknytt, och i bröllopsseder förekom den som symbol för fruktbarhet och hushåll. I konsten, från almanacksbilder till August Malmströms bondemålningar, dyker tjugan upp som en självklar attribut för den arbetande bonden eller stataren.

Antalet tjugor i bouppteckningen säger något om gårdens storlek. En torpare hade kanske bara en enda tjuga, medan en välbärgad bonde kunde ha sex eller åtta stycken fördelade på olika byggnader. När du jämför bouppteckningar inom samma socken kan du alltså använda antalet tjugor som en indikator på relativ välmåga.

När och varför försvann det

Tjugan höll sig kvar som vardagsredskap långt in på 1900-talet. Så länge höet bärgades för hand och lades i stack eller skulle var redskapet oundgängligt. Den verkliga förändringen kom efter andra världskriget, då traktorer, höpressar och senare ensilageteknik gjorde manuell höhantering allt mer ovanlig.

Under 1950- och 1960-talen försvann tjugan gradvis från svenska gårdar. Den ersattes först av fabrikstillverkade högrepar med lättare aluminiumdetaljer, och senare av maskinell teknik som inte krävde någon gaffel alls. Idag hittar du gamla tjugor främst på hembygdsgårdar, i museisamlingar och hängande på gavlarna av äldre lador som minne av en svunnen tid.

Forskartips för släktforskare

1. Räkna tjugorna i bouppteckningen. Antalet säger något om gårdens storlek och djurhållning. En gård med fem eller fler tjugor hade troligen omfattande boskapsskötsel och stora slåtterängar.
2. Notera värderingen noga. En tjuga värderad till 4 öre silvermynt var sliten och gammal, medan en på 16 öre var i fint skick. Detta ger ledtrådar om hur väl underhållen gården var vid dödsfallet.
3. Sök efter dialektala varianter. När du söker i digitaliserade bouppteckningar via Riksarkivet, prova alla former: tjuga, tjuva, hötjuga, högaffel och höklyva. Den lokala terminologin kan låsa upp helt nya träffar.
4. Korsreferera med domböcker. Om en förfader nämns i en stöld eller ett slagsmål där en tjuga var inblandad, har du ett mycket konkret och berättande inslag att lägga till din släkthistoria.
5. Använd tjugan som tidsmarkör. När tjugor försvinner ur bouppteckningarna och ersätts av högrepar eller maskinredskap, har du ett tecken på när gården moderniserades, vanligen någon gång mellan 1920 och 1960.

Vanliga frågor

Vad är skillnaden mellan en tjuga och en högaffel?

Tjuga är det äldre, allmänsvenska namnet på en tvågrenad gaffel av smitt järn, medan högaffel är ett yngre ord som ofta syftar på fabrikstillverkade varianter från 1800-talet och framåt. Funktionellt är de mycket lika, men en högaffel kan ha både två och tre grenar.

Hur mycket var en tjuga värd i 1700-talets penningvärde?

En vanlig tjuga värderades till mellan 4 och 8 öre silvermynt, motsvarande ungefär en halv dagslön för en piga. En nysmidd tjuga av god kvalitet kunde värderas till 16 öre silvermynt, alltså cirka en dags arbete för en vuxen lantarbetare.

Vem tillverkade tjugorna på 1700-talet?

Tjugorna smiddes av den lokala bysmeden, som tillverkade redskapet på beställning eller för försäljning. Skaftet tillverkades ofta av bonden själv eller en händig dräng på gården, av segt träslag som ask, björk eller rönn.

Var hittar jag tjugor nämnda i arkivmaterial?

De vanligaste källorna är bouppteckningar från tiden efter 1734 års lag, syneprotokoll vid arrendeskiften samt domböcker där tjugor förekommer i tvister, stölder och slagsmål. Riksarkivets digitaliserade material går utmärkt att söka i på olika stavningsvarianter.

Varför försvann tjugan från svenska gårdar?

Tjugan försvann i takt med jordbrukets mekanisering efter andra världskriget. Traktorer, höpressar och ensilageteknik gjorde att höet inte längre behövde hanteras manuellt med gaffel, och under 1950- och 1960-talen blev redskapet snabbt omodernt.