Bikupa

Bikupan hör till de mest värdefulla föremålen som dyker upp i äldre bouppteckningar, och för släktforskaren kan ett enda omnämnande avslöja mycket om en gårds ekonomi och dess invånares sociala ställning. Biodlingen i Sverige har medeltida rötter, och fram till 1800-talets billiga rörsocker var honungen det viktigaste sötningsmedlet i bondehushållet, samtidigt som vaxet hade sitt eget värde för ljustillverkning, läkekonst och tätning.

När du hittar en bikupa, bistock eller halmkupa i en bouppteckning från 1600- eller 1700-talet bör du läsa noggrant. Värderingen säger ofta mer än själva föremålet, och placeringen i bouppteckningen avslöjar hur stor vikt skrivaren och de beedigade värderingsmännen lade vid bisamhället. Den här artikeln går igenom bikupans olika former, dess juridiska skydd enligt 1734 års lag, och hur du som släktforskare kan använda kunskapen för att bättre förstå dina förfäders vardag.

Användning och funktion

Bikupan tjänade ett enda huvudsyfte: att hysa ett bisamhälle så att brukaren kunde skörda honung och vax. Honungen togs vanligen ut sent på sommaren eller tidigt på hösten, ofta genom att hela samhället avlivades med svavelrök. Denna metod kallades att svavla bina, och de starkaste samhällena sparades till nästa år för att kunna svärma och bygga upp nya kolonier.

Skörden från en enda kupa kunde uppgå till flera kilo honung under ett gott år, samt en betydande mängd vax. Honungen användes till matlagning, mjödbryggning och som konserveringsmedel, medan vaxet smältes ned och göts till ljus eller såldes vidare till kyrkor och städer. Vaxljusen hade särskild betydelse eftersom de brann renare och luktade bättre än talgljus, vilket gjorde dem oumbärliga i kyrkliga sammanhang och hos ståndspersoner.

Biskötaren måste också skydda kuporna mot björnar, mårdar och stölder. Kuporna placerades ofta på en upphöjd bibänk eller i en särskild bigård, gärna intill bostadshuset där husbonden kunde hålla uppsikt.

Material och tillverkning

I äldre tid förekom tre huvudtyper av bikupor i Sverige. Den äldsta och under medeltiden till 1700-talet vanligaste var bistocken, som tillverkades av en urholkad trästam, oftast av lind eller asp. Linden valdes för sitt mjuka virke som lät sig urholkas, och asp för att den var lätt och motstod röta hyggligt.

Den andra typen var halmkupan, en flätad korg av råghalm bunden med vidjor eller bastrep. Halmkupan var lättare att tillverka och kunde göras på gården under vintermånaderna. Den gav också god isolering åt bisamhället under kalla vintrar.

Den tredje typen, brädkupan, kom på bred front först under 1800-talet. Den byggdes som en kvadratisk eller rektangulär låda av hyvlade brädor och möjliggjorde bättre kontroll över bisamhället. Brädkupan blev förelöparen till de moderna ramkuporna med uttagbara vaxkakor.

Tillverkningen sköttes vanligen av husbonden själv eller av en lokal hantverkare med särskild fallenhet. Många biskötare hade hemliga knep för att locka svärmar till nya kupor, som att gnida insidan med honungsvatten, citronmeliss eller mjöd.

Regionala varianter och dialektala namn

Bikupans utformning följde tydliga regionala mönster. I Skåne och södra Sverige dominerade halmkupan, vilket hängde samman med rågodlingen och tillgången på lång, stark halm. Halmkupan benämndes ibland halmskott eller bikorg i skånska och blekingska källor.

I Småland, Västergötland och Mellansverige var bistocken vanligast långt in på 1700-talet, ofta kallad bara stock eller bistock i bouppteckningarna. I Norrland förekom biodling sparsamt, eftersom klimatet inte gynnade biskötseln, men enstaka kupor påträffas i bouppteckningar från Hälsingland och södra Medelpad.

Själva bisamhället benämndes ibland bisvärm, bistånd eller bistock, vilket kan vara förvirrande eftersom samma ord ibland avsåg själva kupan, ibland insekterna. Läs alltid värderingen i sammanhang för att avgöra vad skrivaren menat.

I bouppteckningar och domböcker

Bisamhällen listas ofta separat i bouppteckningarna, vanligen under rubriken Kreatur eller en egen underrubrik som Bin eller Bistockar. Värderingen låg typiskt mellan 1 och 3 daler silvermynt per samhälle under 1700-talet, vilket motsvarade ett betydande belopp. Som jämförelse kunde en ko värderas till 6 till 12 daler silvermynt, en get till omkring 1 daler, och en dags arbete för en piga betalades med ungefär 16 öre silvermynt.

En typisk anteckning i en bouppteckning från mitten av 1700-talet kunde lyda: ”Trenne bistockar med bin, värderade till 2 daler silvermynt stycket.” Tomma kupor utan bin värderades betydligt lägre, ofta till bara några öre, eftersom själva träarbetet inte representerade något större värde.

I domböckerna förekommer bin framför allt i tre typer av mål: stöldmål, tvister om svärmar och gränstvister. Enligt 1734 års lag, närmare bestämt missgärningsbalkens kapitel om olovlig tillgrepp, gav stöld av bin tveböte, alltså dubbla böter jämfört med vanlig egendomsstöld. Detta speglar bisamhällets höga ekonomiska värde och svårigheten att återfå stulna bin när de väl blandats med andra samhällen.

Tvister om svärmar var också vanliga. Om en svärm flög från en grannes kupa och slog sig ner på din mark, vem ägde den då? 1734 års byggningabalk reglerade detta, och tingsrätterna fick ofta avgöra fall där en biskötare följt sin svärm in på annans ägor. Sök gärna i domboksregister efter ord som bisvärm, bistock, honung och vax för att hitta sådana mål.

Social och ekonomisk betydelse

Att äga bin innebar mer än bara tillgång till sötma. Honungen fungerade ofta som betalningsmedel för räntor, arrenden och tionde, särskilt i bygder där biodlingen var utbredd. Kyrkan tog gärna emot vax i tionde, eftersom altarljusen krävde stora mängder av denna råvara.

Biskötaren åtnjöt också särskild status i bondesamhället. Att lyckas hålla bisamhällen vid liv år efter år krävde stor kunskap om svärmningsbeteende, sjukdomar och årstidens växlingar. En framgångsrik biskötare betraktades som något av en folklig auktoritet, och hans råd söktes av grannarna. Kunskapen gick ofta i arv från far till son, och vissa gårdar var kända för sin biodling i generationer.

Honungen användes också medicinskt. I äldre läkeböcker rekommenderades den mot hosta, sårinfektioner och magbesvär, ofta blandad med örter eller starka drycker. Mjödet, en honungsdryck, hade ceremoniell betydelse vid bröllop och högtider.

När och varför försvann det

Den traditionella bistocken och halmkupan började trängas undan under 1800-talets andra hälft, när tre stora förändringar inträffade samtidigt. För det första blev rörsockret billigt och tillgängligt även för bondebefolkningen, vilket minskade honungens roll som sötningsmedel. För det andra introducerades den moderna ramkupan med uttagbara vaxkakor, uppfunnen av Lorenzo Langstroth på 1850-talet, som möjliggjorde honungsskörd utan att avliva bisamhället.

För det tredje upphörde många gamla biodlingstraditioner när unga män lämnade landsbygden för städerna och Amerika. Den lokala kunskapen försvann ofta inom en generation. Halmkupan blev en sällsynthet redan vid sekelskiftet 1900, även om enstaka exemplar fortfarande användes i Skåne in på 1930-talet.

Forskartips för släktforskare

1. Sök systematiskt i bouppteckningar. När du läser en bouppteckning från 1600- eller 1700-talet, leta efter posterna bistock, bisvärm, honung och vax. Hittar du flera bisamhällen tyder det på en välmående gård med specialkompetens.
2. Jämför värderingar mellan gårdar. Genom att jämföra bouppteckningar från samma socken kan du se vilka gårdar som specialiserade sig på biodling. Detta säger något om både ekonomi och social ställning.
3. Använd domböckerna. Sök i häradsrättens protokoll efter mål rörande bistöld, svärmtvister och vaxförsäljning. Dessa mål ger ofta levande beskrivningar av vardagslivet och kan nämna grannar, vittnen och släktingar.
4. Studera tionderäkenskaper. Kyrkans räkenskaper kan visa vilka bönder som betalade tionde i honung eller vax, vilket avslöjar biodlare som annars inte syns i källorna.
5. Sätt in fynden i lokalt sammanhang. Kontrollera om sockenstämmoprotokoll eller hembygdsföreningens samlingar har uppgifter om gamla biskötare. Många bygder har bevarat berättelser om kända biodlare från 1700- och 1800-talen.

Vanliga frågor

Vad var skillnaden mellan bistock och halmkupa?

Bistocken var en urholkad trästam, oftast av lind eller asp, medan halmkupan var en korgliknande konstruktion flätad av råghalm. Bistocken var vanligast i mellersta Sverige och Småland, halmkupan dominerade i Skåne och övriga södra landskap. Båda typerna användes parallellt under 1600- och 1700-talen.

Varför värderades bisamhällen så högt i bouppteckningar?

Ett bisamhälle gav både honung och vax, två produkter med högt marknadsvärde. Honungen var det viktigaste sötningsmedlet före det billiga rörsockret, och vaxet behövdes till ljus och tätningar. Ett samhälle värderades typiskt till 1 till 3 daler silvermynt under 1700-talet, vilket motsvarade flera veckors arbete för en piga.

Vilket straff gav bistöld enligt 1734 års lag?

Stöld av bin straffades med tveböte, alltså dubbla böter jämfört med vanlig egendomsstöld. Detta speglade både bisamhällets höga värde och svårigheten att bevisa stölden när bina blandats med tjuvens egna samhällen. Bestämmelsen återfinns i missgärningsbalken.

Var hittar jag tvister om bin i domböckerna?

Sök i häradsrättens domböcker under sommar- och hösttingen, eftersom de flesta svärmtvister och stölder inträffade under sommarhalvåret. Använd sökord som bistock, bisvärm, honung och vax i digitala register. Många landsarkiv och Riksarkivet har sökbara register som underlättar arbetet.

När försvann de gamla bikuporna i Sverige?

Bistocken och halmkupan började ersättas av moderna ramkupor under senare delen av 1800-talet. Förändringen drevs av billigt importerat socker, ny teknik och avfolkningen av landsbygden. Enstaka halmkupor användes dock i Skåne in på 1930-talet, och idag tillverkas de framför allt som kuriosa och museiföremål.