Risstraff

I domböcker från 1600- och 1700-talen möter släktforskaren regelbundet hårda kroppsstraff som speglar en helt annan rättskultur än vår egen. Ett av de vanligaste straffen som drabbade kvinnor var risstraff, som bestod av slag med en bunt smala kvistar mot den dömdas bara rygg. Straffet var den kvinnliga motsvarigheten till mäns spöstraff och förekom i otaliga mål om stöld, lägersmål, hor och andra brott där böter inte ansågs tillräckliga eller där den dömda saknade medel att betala.

För släktforskaren är risstraffet en viktig nyckel till att förstå hur kvinnliga förfäder bedömdes i rättsprocesser. Notiserna i protokollen kan verka kortfattade, men bakom formuleringar som ”plichte med tiugu par ris, tre slag af paret” döljer sig dramatiska livsöden som ofta innehåller mer information än vad som först framgår.

Vad termen betyder

Risstraff var ett kroppsligt straff där den dömda kvinnan piskades med en bunt smala, böjliga kvistar, vanligen av björk eller annat segt lövträ. Kvistarna bands ihop till knippen som kallades par ris, och varje par användes för ett bestämt antal slag innan bödeln tog ett nytt par. Antalet par ris som domen specificerade avgjorde alltså straffets svårighetsgrad.

Straffet utdömdes nästan uteslutande till kvinnor. När män skulle drabbas av motsvarande kroppsstraff användes istället spöstraff, som bestod av slag med grövre och styvare ris eller spön. Risstraffet ansågs mildare än spöstraffet, vilket avspeglade tidens uppfattning att kvinnor skulle skonas från de allra grövsta kroppsliga plågorna. Maxantalet var därför lägre, oftast upp till 20 par ris, medan män kunde dömas till betydligt fler par spö.

Historisk kontext

Kroppsstraff hade djupa rötter i svensk rätt och förekom redan i landskapslagarna från medeltiden. Under 1600-talet stärktes statens kontroll över rättskipningen, och de offentliga straffen fick en alltmer pedagogisk funktion. Tanken var att straffet skulle avskräcka andra och samtidigt återupprätta den kränkta samhällsordningen. Att straffet verkställdes offentligt eller halvoffentligt, ofta utanför tingshuset eller på torget, var alltså inte en bisak utan själva poängen.

Skillnaden mellan ris och spö hängde samman med tidens syn på kön och kropp. Kvinnor betraktades som fysiskt svagare och moraliskt mer skyddsvärda i vissa avseenden, samtidigt som de kunde dömas hårt för brott som rörde sedlighet, barnamord eller stöld. Lagstiftningen undantog dessutom kvinnor från de allra grövsta kroppsstraffen, såsom stegling och vissa former av lemlästning. Risstraffet blev därför det vanligaste kroppsstraffet för kvinnor under 1600- och 1700-talen, och vi möter det i häradsrättsprotokoll, kämnersrättsprotokoll och rådhusrättsprotokoll över hela riket.

Under 1700-talets senare hälft började upplysningens idéer påverka synen på kroppsstraff. Reformrörelser i Europa förespråkade fängelsestraff och tvångsarbete istället för offentlig misshandel. I Sverige drog förändringen ut på tiden, men 1855 avskaffades både risstraffet och spöstraffet som allmänna påföljder. Därmed försvann en straffform som hade präglat svensk rättsutövning i flera hundra år.

Juridisk grund i 1734 års lag

I 1734 års lag återfinns risstraffet på flera ställen i Missgärningsbalken och Straffbalken. Lagen reglerade noggrant vilka brott som skulle medföra kroppsstraff och hur många par ris eller spö som skulle utdömas. Vanliga tillämpningsområden var:

• Stöld: Vid förstagångsstöld under ett visst värde kunde kvinnan dömas till risstraff istället för böter om hon saknade tillgångar.
• Lägersmål och hor: Otrohet och utomäktenskaplig sexuell förbindelse kunde leda till risstraff i kombination med kyrkoplikt.
• Tjuvnad i tredje resan: Upprepad stöld bestraffades hårdare, ofta i kombination med skamstraff eller landsförvisning.
• Försummelse av husbondevälde: Tjänstefolk som stal från husbonden eller rymde kunde drabbas.

Lagen angav också att straffet skulle verkställas av skarprättaren eller dennes hantlangare, och att antalet slag per par ris vanligen var tre. Detta innebar att en dom på 10 par ris i praktiken gav 30 slag, och en dom på 20 par ris gav 60 slag mot bar rygg. Straffet kombinerades ofta med kyrkoplikt, böter eller fängelse vid vatten och bröd.

Hur termen förekommer i domböckerna

I domboksprotokollen är formuleringarna ofta korta men följer ett igenkännbart mönster. Typiska skrivningar är:

• ”Dömes pigan N.N. att plichta med tiugu par ris, tre slag af paret”
• ”Skall hustru N.N. för första resan stöld med tio par ris afstraffas”
• ”Pliktar med ris vid tingshusdörren samt undergår uppenbar kyrkoplikt”
• ”Att slitas med femton par ris i fängelset”

Notera att verbet plikta eller slita ris ofta används som synonymer till att avtjäna straffet. Uttrycket ”slita ris” är särskilt vanligt och kan vara svårt att förstå för den oerfarne läsaren. Domen specificerar nästan alltid antalet par ris, antalet slag per par och platsen för verkställigheten. Om domen var dödsdom omvandlad till kroppsstraff efter hovrättens prövning, framgår detta av leuterationsutslaget som ofta finns inhäftat eller refererat i domboken.

För att identifiera risstraff i protokoll bör släktforskaren leta efter följande markörer: termen ris eller par ris, verbet plichta eller slitas, samt referenser till skarprättaren eller bödeln. Ibland står bara ”undergick kroppsplikt” utan närmare specifikation, och då får man söka i bilagor eller hovrättens utslag för att få fullständig information.

Forskartips för släktforskare

Kunskap om risstraffet öppnar flera dörrar i släktforskningen, särskilt när det gäller kvinnliga förfäder vars liv annars är dåligt dokumenterade.

• Sök i hovrätternas renoverade domböcker. Eftersom kroppsstraff ofta krävde hovrättens fastställelse finns parallella protokoll i hovrättsarkiven. Svea hovrätts och Göta hovrätts arkiv på Riksarkivet innehåller renoverade domböcker som kan komplettera den lokala häradsrättens protokoll.
• Följ upp med kyrkoarkiven. Risstraff kombinerades ofta med kyrkoplikt, vilket innebar att den dömda skulle stå skampåle i kyrkan eller bekänna offentligt. Detta noterades i kyrkans räkenskaper eller i särskilda absolutionsböcker. Här kan du finna ytterligare information om brottet och den dömdas livssituation.
• Granska bouppteckningar efter dömda kvinnor. En kvinna som dömts till risstraff för stöld saknade ofta tillgångar att betala böter med. Bouppteckningen efter henne kan bekräfta fattigdomen och ge en bild av varför brottet begicks.
• Var uppmärksam på sociala konsekvenser. En kvinna som genomgått offentligt risstraff fick ofta svårt att gifta sig eller få tjänst. Följ henne i mantalslängder och husförhörslängder för att se om hon flyttade till annan socken, vilket var ett vanligt sätt att undkomma ryktet.
• Jämför med spöstraff för manliga släktingar. Om du har manliga förfäder som dömts till spöstraff under samma period kan du genom att jämföra dom och straffmått förstå hur lokal rättskipning fungerade och hur olika brott värderades.

Vanliga frågor

Vad är skillnaden mellan ris och spö?

Ris bestod av en bunt smala, böjliga kvistar och användes på kvinnor. Spö var grövre och styvare kvistar eller käppar och användes på män. Spöstraffet ansågs hårdare och kunde utdömas i större antal par än risstraffet. Båda straffen avskaffades samtidigt år 1855.

Hur många slag innebar 20 par ris?

Eftersom varje par ris vanligen användes för tre slag innebar 20 par ris totalt 60 slag mot bar rygg. Detta var det normala maxantalet för risstraff och utdömdes vid grova brott eller upprepad stöld. Lägre antal som 5 eller 10 par ris var vanligare vid mindre förseelser.

Var verkställdes risstraffet?

Risstraffet verkställdes oftast offentligt eller halvoffentligt, vanligen utanför tingshuset, vid kyrkan eller på socknens skampåle. Vid stadsmål skedde verkställigheten ofta på torget. Syftet var att straffet skulle ses av allmänheten och fungera avskräckande. I vissa fall verkställdes straffet inom fängelsemurarna, särskilt under 1800-talets första hälft då synen på offentliga straff började förändras.

Kunde en kvinna slippa risstraff genom att betala böter?

Ja, om hon hade tillgångar kunde kroppsstraffet ofta lösas mot böter, så kallad plikt med penningar. Domen formulerades ibland som ”plikte med tjugu par ris eller fyrtio daler silvermynt”, vilket gav den dömda möjlighet att välja. För fattiga kvinnor utan tillgångar fanns ingen sådan utväg, vilket gjorde att risstraffet i praktiken drabbade samhällets fattigaste hårdast.

När avskaffades risstraffet i Sverige?

Risstraffet avskaffades år 1855 tillsammans med spöstraffet. Beslutet var en del av en bredare reformrörelse som ersatte offentliga kroppsstraff med fängelsestraff och tvångsarbete. Därmed försvann en straffform som dokumenterats i svenska domböcker sedan medeltiden.