Allmoge

När du läser en dombok från 1600- eller 1700-talet stöter du nästan omedelbart på ordet allmoge. Det dyker upp i tingsprotokollens inledningar, i kungliga förordningar och i kyrkans handlingar. För släktforskaren är begreppet centralt, eftersom det är just allmogen som utgör den absoluta majoriteten av våra förfäder.

Allmogen var helt enkelt folket på landsbygden, den breda massan av undersåtar som levde av jorden, hantverket och tjänandet. Att förstå vad begreppet innebar juridiskt och socialt hjälper dig att tolka domböckerna rätt och placera dina anor i sitt rätta sammanhang.

Vad termen betyder

Ordet allmoge betecknar den vanliga befolkningen på landsbygden, det vill säga undersåtarna som inte tillhörde något av de privilegierade stånden. I praktiken omfattade begreppet:

• Bönder – såväl skattebönder som kronobönder och frälsebönder
• Torpare och backstugusittare
• Hantverkare på landsbygden, exempelvis smeder, skräddare och skomakare som inte tillhörde stadsskråna
• Tjänstefolk, pigor, drängar och legohjon

En vanlig synonym i äldre källor är menige man, och i domböckerna möter man ofta formuleringen menige allmoge. Båda uttrycken syftar på samma kollektiv: det breda folklagret som varken hade adelns privilegier, prästerskapets lärdom eller borgarnas stadsrättigheter.

Begreppet var alltså i första hand negativt definierat. Allmogen skildes från:

• Adeln (frälset), som hade skattefrihet och egen jurisdiktion
• Prästerskapet, som lydde under domkapitlen
• Borgerskapet i städerna, som lydde under rådhusrätt och stadslag
• Kungens tjänstemän, ämbetsmän, militärer och hovfolk

Historisk kontext

Begreppet allmoge har medeltida rötter och hör samman med ståndssamhällets uppbyggnad. Sverige var fram till 1866 ett ståndsindelat samhälle med fyra stånd representerade i riksdagen: adel, präster, borgare och bönder. Allmogen var dock ett vidare begrepp än bondeståndet, eftersom det också omfattade dem som inte hade rösträtt i ståndsriksdagen, som torpare, tjänstefolk och landsbygdshantverkare.

Under stormaktstiden (1611-1718) blev allmogen alltmer föremål för kronans intresse. Kungamakten behövde skatteintäkter, soldater och kontroll, och en lång rad förordningar riktades därför direkt till allmogen. Stadgar om hemmansklyvning, skogshushållning, husbehovsbränning, kyrkoplikt och tjänstehjonsstadga reglerade i detalj hur den vanliga människan skulle leva sitt liv.

Allmogens vardag styrdes i praktiken av tre nivåer:

• Sockenstämman under prästens ordförandeskap, som hanterade kyrkliga och lokala frågor
• Häradsrätten som tingsrätt för landsbygden under häradshövdingens ledning
• Landstinget och senare landshövdingen som representerade kronan på regional nivå

Juridisk grund

Allmogen lydde under landslagen, först Magnus Erikssons och Kristofers landslag, och från 1736 under 1734 års lag. Detta skilde dem från borgerskapet, som löd under stadslagen, och från adeln och prästerskapet som hade egna privilegieforum.

I 1734 års lag regleras allmogens rättsliga ställning genom hela lagverket, men särskilt i Rättegångsbalken där häradsrättens jurisdiktion fastställs. Häradsrätten dömde över allmogen i alla civilmål och brottmål som inte hörde till specialdomstolar. Tjänstehjonsstadgan (ursprungligen 1664, sedan 1686, 1739 och 1805) reglerade särskilt tjänstefolkets ställning, med stränga regler om laga försvar, det vill säga skyldigheten för obesuttna att ha tjänst hos en husbonde.

Brott mot tjänstehjonsstadgan kunde leda till böter på flera daler silvermynt. Som jämförelse kan nämnas att en pigas årslön under 1700-talets mitt låg på omkring 6 till 10 daler silvermynt plus kost och husrum, så även mindre böter slog hårt mot allmogens ekonomi.

Hur termen förekommer i domböckerna

Allmoge är ett av de allra vanligaste orden i häradsrätternas protokoll. Det dyker framför allt upp i tingsinledningarna, där skrivaren noterade när och var tinget hölls och med vilka. En typisk formulering kunde lyda:

”Anno 1696 den 16 Martij war laga Tingh hållit medh allmogen af Frÿkzdahls häradh”

Här ser vi att tinget hölls ”med” allmogen, vilket understryker att tinget var en gemensam angelägenhet mellan kronan (representerad av häradshövdingen), nämnden (tolv edsvurna bönder) och den församlade allmogen. Tinget var inte bara en domstol utan också en plats där kungörelser lästes upp, fastebrev utfärdades och bouppteckningar registrerades.

Andra vanliga formuleringar du möter i domböckerna är:

• ”Menige allmoge tillsporde”, det vill säga att häradshövdingen frågade den församlade allmogen om något
• ”Allmogen klagade”, ofta i samband med skatter, vägunderhåll eller skjutsskyldighet
• ”Förekallades menige man” när allmänna kungörelser skulle göras
• ”Allmogens beswär”, formella klagomål som fördes vidare till riksdagen

När du läser ett protokoll och stöter på ordet allmoge syftar det alltså sällan på en enskild person utan på kollektivet som var närvarande vid tinget. Den enskilde bonden eller torparen namnges däremot alltid när han eller hon var part i målet.

Forskartips för släktforskare

Att förstå allmogebegreppet öppnar flera dörrar i din forskning. Här är några konkreta råd:

1. Identifiera ståndstillhörigheten först. Innan du börjar leta efter en ana, fundera över vilket stånd personen tillhörde. Tillhörde han allmogen söker du i häradsrättens domböcker och sockenstämmoprotokoll. Var han borgare söker du i rådhusrätten. Var han präst söker du i domkapitlets handlingar. Detta sparar dig många timmar.

2. Läs tingsinledningarna noga. När du hittar ett ting i ett härad där dina anor bodde, läs hela inledningen. Där står ofta vilka nämndemän som tjänstgjorde, och nämndemännen var alltid bofasta bönder i häradet. Om din ana var nämndeman har du både en social markör och ett spår att följa över flera ting.

3. Sök i allmogens besvär. Vid varje riksdag lämnade bondeståndet in besvär, klagomål och önskemål. Dessa finns bevarade och kan ge värdefull information om förhållandena i ett visst härad eller en viss socken. Riksarkivet förvarar materialet under Bondeståndets arkiv.

4. Använd kronans förordningar som kontext. När du läser om en ana som dömts för olaga brännvinsbränning, otillåten skogsavverkning eller försummad kyrkogång, slå upp den förordning som gällde vid tillfället. Förordningssamlingarna ger dig den juridiska ram som domen vilade på.

5. Glöm inte tjänstefolket. Pigor och drängar räknades till allmogen men nämns sällan vid namn i de stora handlingarna. Sök efter dem i husförhörslängder, mantalslängder och i bouppteckningar där de ibland står upptagna med fordringar på lön. Tjänstehjonsstadgans krav på laga försvar gör att de bör finnas registrerade någonstans varje år.

Vanliga frågor

Var alla bönder en del av allmogen?

Ja, både skattebönder, kronobönder och frälsebönder räknades till allmogen. Skillnaden låg i vem de betalade skatt eller arrende till, inte i deras sociala status. Däremot räknades inte adliga säterier eller deras ägare till allmogen, även om de bodde på landet.

Var allmoge och bondestånd samma sak?

Nej, bondeståndet var det fjärde ståndet i riksdagen och bestod enbart av skattebönder och kronobönder med rösträtt. Allmogen var ett bredare begrepp som även omfattade torpare, backstugusittare, landsbygdshantverkare och tjänstefolk, vilka saknade politisk representation.

Hur skiljer jag allmoge från borgare i domböckerna?

Borgare bodde i städer och löd under rådhusrätten, medan allmogen bodde på landsbygden och löd under häradsrätten. Om du hittar en person i en häradsrättsdombok tillhörde han eller hon med största sannolikhet allmogen. Hantverkare som bodde på landsbygden räknades dock som allmoge även om de utövade ett borgerligt yrke.

Vad betyder uttrycket ”menige man”?

Menige man är en synonym till allmoge och betyder ungefär ”den vanliga mannen” eller ”folket i allmänhet”. Uttrycket användes både i domböcker och i kungliga förordningar för att beteckna det breda folklagret utan privilegier. Det är ett kollektivt begrepp och syftar inte på en enskild person.

När försvann begreppet allmoge?

Som juridiskt begrepp förlorade allmogen sin betydelse i och med ståndsriksdagens avskaffande 1866 och näringsfrihetens införande på 1860-talet. Som socialt och kulturellt begrepp levde det dock vidare långt in på 1900-talet, särskilt i etnologisk och folklivsforskning där ”allmogekultur” blev ett centralt forskningsfält.