Klave

I äldre tiders bondesamhälle var klaven ett av de mest grundläggande redskapen för att hålla ordning på kreaturen. Denna enkla träklamma omslöt djurets hals och fästes vid en kedja, ett rep eller en tjuderpåle. Utan klaven hade boskapsskötseln sett helt annorlunda ut, för den möjliggjorde både bete på obekantad mark och säker uppstallning i fähuset under den långa nordiska vintern.

För släktforskaren dyker klaven upp gång på gång i bouppteckningar från 1600- och 1700-talen, ofta i formuleringar som ”20 stycken klafvar” eller ”koklafvar med kedior”. Att förstå vad dessa föremål var och hur de användes ger en konkret inblick i förfädernas vardag och i den ekonomi som styrde gårdens drift.

Användning och funktion

Klaven hade två huvudsakliga användningsområden på den svenska bondgården. För det första band den djuret i båset under stallperioden, som i Sverige sträckte sig från oktober till maj. Klaven fästes då med en kort kedja eller ett rep vid en ring i båsväggen, så att kon eller fåret kunde stå och ligga men inte vända sig om eller vandra iväg.

För det andra användes klaven vid tjudring på betet. Under sommarhalvåret släpptes djuren ut på utmarker, ängar och hagar, och på platser där man ville begränsa betet, exempelvis nära odlade åkrar eller vid vägar, tjudrades djuret med en lång lina från klaven till en påle i marken. På så sätt kunde bonden styra vilka områden djuret fick beta av utan att behöva ha en vallhjon ständigt närvarande.

En avgörande fördel med klaven jämfört med ett enkelt rep runt halsen var att den inte skavde. Ett rep direkt mot huden gnodde fram sår på djuret, särskilt när det drog och sträckte sig efter gräs. Träklaven fördelade trycket jämnt runt halsen och kunde dessutom utformas så att den passade djurets storlek exakt. Till klaven hängdes ofta en koskälla eller pingla, vilket gav upphov till begreppet klavklocka. Ljudet från klavklockan gjorde att bonden kunde lokalisera sina djur i skogsbete och ödemark.

Material och tillverkning

Klaven tillhörde de redskap som bonden själv tillverkade på gården, oftast under vinterhalvåret när utearbetena vilade. Materialet var nästan alltid inhemskt lövträ, med björk och al som vanligaste val. Björken hade den styrka som behövdes för att hålla en kraftig ko, medan alen var lättare att forma och användes ofta till fårklavar.

Konstruktionen byggde på två träbågar som tillsammans bildade en oval ring kring djurets hals. De två halvorna hölls samman i nederkant med en träpinne eller en järnnit, och i överkant med en sprint som lätt kunde dras ut när djuret skulle lösas. På större koklavar var de två halvorna gångjärnsförsedda och kunde fällas upp, medan mindre fårklavar ibland tillverkades av en enda böjd trärot.

Tillverkningen krävde inga specialverktyg utöver yxa, kniv och borr. Det förekommer dock i domböckerna att skickliga klavmakare i en bygd levererade till grannarna mot betalning eller byteshandel, och tvister om obetalda klavar dyker upp i tingsprotokollen då och då.

Regionala varianter och dialektala namn

Ordet klave är gemensamt över hela Sverige men förekommer i en rad olika sammansättningar och dialektala former. Koklave är det vanligaste begreppet för den större varianten avsedd för nötkreatur, medan fåreklave eller fårklave betecknar den mindre versionen för får och getter.

I Götaland, särskilt Småland och Västergötland, förekommer formen klavar i pluralis, medan svealändska bouppteckningar oftare använder klafvar med f. I Norrland och i finsktalande områden möter man ibland sammansättningar som betesklave eller skogsklave, vilka syftar på klavar avsedda för det vidsträckta skogsbetet. Det förekommer också specialnamn för klavar till olika åldrar av djur, exempelvis kvigklave för ungkor och tjurklave för avelstjurar, där den senare ofta var förstärkt med järnbeslag.

I bouppteckningar och domböcker

Klavar listas regelbundet i bouppteckningar från hela perioden 1650-1900, men de utgör sällan något av de mer värdefulla föremålen. En typisk värdering i en bouppteckning från mitten av 1700-talet ligger på 2 till 4 öre silvermynt per klave, vilket motsvarade ungefär en åttondel av en dagsinkomst för en lantarbetare. När bouppteckningen rör en större gård kan posten dock summera till en respektabel summa: en bonde med tjugo klavar i sitt fähus hade alltså ett kapital motsvarande runt en hel veckas dagsverken bundet enbart i halsutrustning till djuren.

Formuleringarna varierar men följer ofta ett mönster. Vanliga noteringar är ”20 st klafvar”, ”koklafvar med kedior 6 st” eller ”fårklafvar gamla och nya tilhopa 15 st”. När klaven värderades tillsammans med kedjan blev posten dyrare, eftersom järnkedjan i sig kunde vara värd mer än träklaven. I bouppteckningar från Bergslagen och andra järnrika områden förekommer ofta klavar med kraftiga järnkedjor, medan man i skogsbygderna oftare hittar klavar med rep.

I domböcker dyker klavar upp i flera olika sammanhang. Tvister om strövande boskap behandlas regelmässigt vid häradstingen, och frågan om huruvida ett djur var ”i klave” eller löst när det gjorde åverkan på grannens åker var ofta avgörande för skuldfrågan. Enligt 1734 års lag, Byggninga Balken, var djurägaren ansvarig för skador som djuret orsakade när det gick löst, och om någon kunde vittna att djuret saknat klave eller tjuder skärptes ansvaret. Den som skar av en annans tjuder eller stal en klave kunde också ställas till svars vid tinget, vilket gör att man hittar dessa enkla föremål omnämnda i stöldmål och bötesnoteringar.

Social och ekonomisk betydelse

Även om en enskild klave var billig att tillverka representerade beståndet av klavar på en gård en betydande investering i tid och material. En medelstor bondgård på 1700-talet kunde behöva mellan 15 och 30 klavar för att täcka behovet av sommartjuder och vinteruppställning. Att ha tillräckligt många klavar i gott skick var ett tecken på en välskött gård, och en bonde som lät klavar ruttna eller förkomma ansågs slarvig.

Klaven var också en social markör i en mer subtil bemärkelse. En välarbetad koklave med blank patina, eventuellt försedd med ägarmärke i form av inristade bomärken, visade att husbonden tog hand om sina djur. Bomärket på klaven hade också en praktisk funktion. När djur från flera gårdar betade tillsammans i en bys gemensamma utmark kunde ägaren identifieras genom märket, och tvister om bortsprungna djur kunde lösas vid tinget med klaven som bevismedel.

När och varför försvann det

Klaven började gradvis ersättas av andra lösningar under andra halvan av 1800-talet. I fähuset tog man successivt i bruk läderhalsband och kättingar med säkerhetshakar, vilka var snabbare att fästa och lossa. På betet ersattes tjudringen av stängsel, först stengärdesgårdar och trägärdesgårdar, och från slutet av 1800-talet taggtråd, vilket gjorde att djuren kunde släppas lösa inom en avgränsad hage utan individuell tjudring.

Trots detta levde klaven kvar långt in på 1900-talet, särskilt på mindre gårdar i Norrland och i fäbodbruket, där fårklaven med klockan fortsatte att fylla sin funktion i skogsbete ända in på 1950-talet. När de sista fäbodarna lades ned och boskapen flyttade in i moderna ladugårdar med båsbindslen av järn försvann klaven slutligen som bruksföremål och blev museiartefakt.

Forskartips för släktforskare

1. Räkna klavarna i bouppteckningen. Antalet klavar säger något om gårdens storlek och djurhållning. En gård med tjugo koklavar hade en betydande mjölkproduktion, medan en backstugesittare med två eller tre klavar bara hade ett par djur för husbehov.
2. Jämför klavar med boskapsförteckningen. Om bouppteckningen listar fler klavar än djur tyder det på reservutrustning eller att gården nyligen minskat sin besättning. Färre klavar än djur kan tvärtom indikera att man köpt djur strax före dödsfallet.
3. Sök i häradsrättens domböcker efter mål som rör åverkan, tjuder eller betesskada. Här hittar man ofta detaljerade beskrivningar av hur djuren hölls och vem som hade ansvar för uppsikten, vilket ger en levande bild av förfädernas vardag.
4. Notera värderingen i förhållande till andra föremål. Om klavarna värderades högre än brukligt, exempelvis över 5 öre styck, hade de troligen kraftiga järnkedjor inräknade, vilket säger något om gårdens välstånd.
5. Leta efter bomärken. I äldre bygdemuseer kan bevarade klavar med bomärken matchas mot bomärkesförteckningar i sockenstämmoprotokoll, vilket ibland kan kopplas direkt till en namngiven anfader.

Vanliga frågor

Vad är skillnaden mellan en klave och ett oxok?

En klave omslöt halsen på ett enskilt djur och användes för bindning eller tjudring, medan ett oxok var en träbåge som lades över nacken på en eller två dragoxar för att koppla dem till plog eller vagn. Oket användes för arbete, klaven för förvaring och bete. Båda förekommer i bouppteckningar men listas alltid separat.

Hur mycket var en klave värd jämfört med andra gårdsföremål?

En enkel träklave värderades till 2 till 4 öre silvermynt på 1700-talet, vilket var mycket lite. Som jämförelse kostade en yxa omkring 16 öre och en koppargryta flera daler. Klaven hörde alltså till de billigaste redskapen på gården, men eftersom man behövde många stycken blev den sammanlagda värderingen ändå märkbar.

Kan man se av bouppteckningen vilken typ av djur gården hade utifrån klavarna?

Ja, ofta. När det står koklavar eller oxklavar handlar det om nötkreatur, medan fårklavar och getklavar vittnar om småfäbesättning. Antalet och typen av klavar ger därför en bra fingervisning om gårdens djurhållning även när själva boskapen räknats upp summariskt.

Förekommer klavar i mål vid häradstinget?

Ja, framförallt i mål om åverkan, det vill säga när djur kommit in på annans åker och orsakat skada. Domstolen frågade då regelmässigt om djuret varit i klave och tjuder eller gått löst, eftersom detta avgjorde ansvarsfrågan enligt 1734 års lag. Klavar nämns också i stöldmål och i tvister mellan grannar om vem som ansvarade för ett gemensamt gärde.

Finns det bevarade klavar att studera idag?

Ja, de flesta hembygdsmuseer och länsmuseer i Sverige har klavar i sina samlingar, ofta med uppgift om härkomstgård och tidigare ägare. Nordiska museet och Skansen har också stora samlingar. För släktforskaren kan ett besök på det lokala hembygdsmuseet ge en konkret förståelse för hur de föremål som nämns i bouppteckningarna faktiskt såg ut och kändes i handen.