Född i fattigdom och motgångar skrev sig Moa Martinson rakt in i svensk litteraturhistoria. Med en penna som brann för rättvisa och ett språk som gick rakt in i hjärtat, gav hon röst åt kvinnor som aldrig tidigare fått synas i böckerna. Hennes stil var frispråkig, känslosam och skoningslöst ärlig. Du kommer snabbt märka att hennes liv var minst lika dramatiskt som hennes romaner – och att hennes arv lever kvar.
En barndom i fattigdom formade Moa Martinsons liv
Helga Maria Swartz, som var hennes riktiga namn, föddes 1890 i Östergötland. Redan som barn fick hon uppleva hur det är att vara längst ner i samhällets hierarki. Hennes mamma var ogift piga och kunde inte ta hand om henne, så Helga skickades mellan släktingar och fosterhem. Flyttarna blev många och skolgången hackig.
När hon var i tonåren arbetade hon i restauranger – först i Norrköping, sedan runt om i Sverige. Livet var tufft, men de människor hon mötte och historierna hon snappade upp där blev ett slags författarskola i det tysta.
På torpet Johannesdal kämpade hon för överlevnad
År 1910 flyttade hon till torpet Johannesdal utanför Ösmo tillsammans med sin första make Karl. De fick fem söner på kort tid, och familjen levde under mycket enkla förhållanden. Det var matbrist, kyla, skulder och en make som både drack och slog.
Men Moa gav inte upp. Hon odlade, fiskade, serverade kaffe till skogsarbetare och tog på sig allt hon kunde för att få ihop till brödfödan. Det var under den här tiden hon började skriva på allvar – både för att förstå sitt liv och för att förändra det.
Två av hennes barn drunknade tragiskt, och några år senare tog maken sitt liv. Men Moa stannade kvar på torpet – och det var där hennes författarkarriär skulle ta fart.
Moa Martinson som ung var driven, arg och skrivande
Redan som tolvåring började hon skriva små texter. I vuxen ålder skrev hon artiklar i olika tidningar under signaturer som H.J. och Madam Andersson i Gråby. Hon var engagerad i politik, identifierade sig som syndikalist och blev till och med invald i kommunfullmäktige.
Hon skrev om kvinnors vardag, om klassklyftor, om att inte ha mat på bordet och om hur samhället såg ner på dem som försökte överleva. Det var just den erfarenheten – att leva mitt i allt det där – som gjorde henne så träffsäker.
Moa Martinsons böcker gav kvinnor nya berättelser
1933 debuterade hon med romanen Kvinnor och äppelträd. Den blev något helt nytt i svensk litteratur – rå, ärlig, full av kvinnokroppar, blodsband och vänskap. Den handlade om riktiga kvinnor, inte idealiserade bilder.
Hon följde upp med Sallys söner och sedan den självbiografiska trilogin om Mia:
- Mor gifter sig (1936)
- Kyrkbröllop (1938)
- Kungens rosor (1939)
Romanerna bygger delvis på ett tidigare manus hon kallade Pigmamma. De blev stora framgångar och lade grunden till hennes rykte som Sveriges främsta arbetarkvinnliga författare.
Martinsons böcker var ofta självbiografiska, men aldrig självömkande. Hon visade att det gick att berätta om verkligheten utan att försköna den – och samtidigt göra litteratur av högsta klass.
Äktenskapet med Harry Martinson blev både lycka och kaos
1928 mötte hon författaren Harry Martinson på tidningen Arbetare-Kuriren. De gifte sig året efter. Till en början delade de passionen för skrivandet och livet på torpet Johannesdal. Men relationen blev snabbt stormig.
Harry var otrogen och plågades av psykisk ohälsa. Deras relation gick i kras 1939, och Moa skilde sig 1941. Trots att det var ett svårt kapitel i hennes liv, fortsatte hon att skriva – och hennes styrka blev bara tydligare.
“När sorgen är stor och vill förgöra en människa så går de döda ur sina gravor för att hjälpa till.”
Här är varför Moa Martinsons författarskap fortfarande är relevant
Det är ingen slump att hon återupptäcktes av kvinnorörelsen på 1970-talet. Moa Martinson gav röst åt de mest utsatta – särskilt kvinnorna i underklassen. Hon skrev om moderskap, sexualitet, kropp, klass och rättvisa, långt innan dessa ämnen blev vanliga i litteraturen.
Forskare som Ebba Witt-Brattström har lyft fram hur Moa Martinson visade kvinnors kamp i både kropp och själ. Hon bröt mot alla normer för vad litteratur fick handla om – och för vem som fick skriva den.
Här är några av hennes viktigaste teman:
- Kvinnlig vänskap som livlina
- Att föda, försörja och förlora barn
- Arbetarkvinnans vardag i fattigsverige
- Sexuell självständighet
- Att stå emot makt och våld
Moa Martinson böcker förändrade sättet vi talar om kvinnors liv.
Moa Martinsons mest kända verk och deras betydelse
Kvinnor och äppelträd
En berättelse om två kvinnors liv i Norrköping. Den var radikal i sin frispråkighet, men också gripande i sin ärlighet. Moa skildrar kroppen, födandet och kampen på ett sätt som ingen annan vågade.
Mor gifter sig
Första delen i trilogin om Mia. Här får vi följa en flickas uppväxt i en svår värld – med en kärlek till sin mamma men också en känsla av svek. Boken blev snabbt en klassiker.
Vägen under stjärnorna
En av hennes historiska romaner som utspelar sig i Östergötland. Hon väver in bondeliv och kvinnors öden med värme och skärpa.
Brandliljor
En fortsättning på den historiska berättelsen. Här visar hon sin förmåga att skriva levande miljöer och komplexa kvinnoporträtt.
Genom dessa verk tog Moa Martinson det privata – och gjorde det politiskt.
Moa Martinsons dödsorsak och plats i historien
Moa Martinson avled 1964 på ett behandlingshem i Södermanland. Hon begravdes i Sorunda, inte långt från sitt älskade torp Johannesdal. Även om Moa Martinsons dödsorsak inte alltid lyfts fram, vet vi att hennes liv var fysiskt och psykiskt utmattande.
Idag är hennes namn ett begrepp. Hon har fått gator uppkallade efter sig, byggnader som Moas båge vid Södertörns högskola och skulpturer som hedrar hennes minne. Hennes röst hörs fortfarande – varje gång någon läser om kvinnorna i Kvinnor och äppelträd eller gråter med Mia i Mor gifter sig.
Och därmed lever också arvet efter Moa Martinson.