Köpebrev, hembud, hembjuda, uppbud, lagbud, bördsrätt, fasta, sköte, skötning och fastebrev
(Vägledning i domboksforskning.)
Enligt 1734-års lag (som började gälla 1/9-1736) gällde detta:
När en gård skulle säljas skrevs ett köpebrev. I brevet stod vad köparen och säljarens hade kommit överens om och vilket belopp som säljaren fått för gården. Köpebrevet skulle undertecknas av två vittnen.
När gården var såld skulle köparen visa upp köpebrevet för rätten (=domstolen, tinget) i det häradet där gården låg och försäljningen skulle offentligt tillkännages vid tinget. Detta kallades för uppbud eller lagbud och gjordes för att alla skulle få veta att en gård sålts. Om det fanns någon som var närmare släkt med säljaren så hade den personen lösningsrätt gården istället för den som köpt den. Den som hade bördsrätt (= förköpsrätt på grund av släktskap) löste då gården för samma belopp som köparen hade gett. Enligt lagen skulle gårdar som låg ute i landsbygden uppbjudas (=tillkännages vid domstol) vid tre på varandra följande ting.
Om ingen av säljarens släktingar begärt att få utnyttja sin bördsrätt kunde köparen begära att få fastebrev (=lagfartsbevis) på gården när ett år efter sista uppbudet passerat. Först när köparen hade fått fastebrev på gården kunde han vara säker på att ingen kunde göra anspråk på den. I områden där man bara hade ett ting per år kunde man få fastebrev när tredje tinget hölls.
För jord, hus och tomter som låg i en stad skulle försäljning uppbjudas tre måndagar med fyra veckors mellanrum i rådhusrätten (=stadens domstol). Om ingen klandrat (=protesterat mot) köpet inom tolv veckor efter tredje uppbudet var köpet lagståndet (=giltigt) och fastebrev kunde skrivas.
Gårdar som man ärvt behövde man inte gå till tinget och få uppbud på därför saknas dessa gårdar bland uppbuden.
Att få lagfart kallades också för att få fasta, sköte eller skötning av en gård.
När någon som hade förköpsrätt erbjöds att köpa eller lösa en gård kallades detta hembud eller att hembjuda.
Tvister om jord och egendom skulle alltid avgöras av av domstolen i det område marken låg. Om egendomen låg i flera härader skulle rättegången hållas i det häradet där bostället låg.
Innan 1736-års lag infördes skrevs alltid uppbud i den ordinarie domboken. Alla uppbud och beviljade fastebrev brukade då skrivas in under rubriken lagbud eller uppbud. Efter 1736 finns på en del orter speciella böcker för uppbud- och lagfartsprotokoll.
Genom en kunglig förordning 1857 tog man i städerna bort lösningsrätt för släktingar. 1863 bestämdes samma sak för landsbygden. Eftersom bördsrätten inte fick samma betydelse längre behövdes inte lagbud och uppbud för att informera släktingar om att en gård såldes. Därför avskaffades lagbud och uppbud genom en kunglig förordning 1875. Samma år bestämdes att det skulle införas speciella lagfartsböcker där alla som fick lagfartsbevis antecknades. Nu blev det även lag på att även de som ärver en gård måste ta ut lagfartsbevis på den.