Bakefjöl

Bakefjölen hör till de mest grundläggande redskapen i det svenska bondesamhällets bakstuga. Denna enkla, platta träskiva användes för att forma och kavla ut bröddeg och fanns på varje gård från medeltiden ända in i tidigt 1900-tal. Trots sin anspråkslösa form bär bakefjölen på en rik kulturhistoria som speglar både regionala matvanor, hantverkstraditioner och hushållens ekonomi.

För släktforskaren som studerar bouppteckningar och domböcker dyker bakefjölen upp under många olika namn: bakfjöl, baksterfjel, kakefjöl, kakfjöl och bakufjäl. Variationen i benämningar avslöjar inte bara dialektala skillnader utan också hur föremålet anpassades efter lokala brödtraditioner runt om i Sverige.

Användning och funktion

Bakefjölen fungerade som arbetsyta när hushållets kvinnor formade brödet. Degen lades på den jämna träytan där bagerskan kavlade, klappade och formade kakorna innan de gick in i ugnen. Det handlade om ett redskap för precisionsarbete: ytan måste vara perfekt slät så att degen inte fastnade och så att brödet fick rätt form.

Olika brödtyper krävde olika fjölar. Små runda bakefjölar användes för tjocka kakor och bullbröd, medan långa rektangulära fjölar var nödvändiga för det tunna knäckebrödet och tunnbrödet som bakades i stora mängder vid de återkommande bakdagarna. En välutrustad bakstuga hade därför flera bakefjölar, ofta en för varje typ av bröd som hushållet bakade.

En särskild egenskap hos en välanvänd bakefjöl var dess blanka, nästan polerade yta. Genom åratal av degbearbetning slipades trävirket blankt av mjöl, fett och degens egna ämnen. En riktigt gammal bakefjöl kunde få en yta som närmast liknade glaserat trä, något som också gjorde den effektivare i arbetet eftersom degen släppte lättare.

Material och tillverkning

Bakefjölar tillverkades nästan uteslutande av lövträ. De vanligaste träslagen var lönn, björk och asp. Valet av träslag var noga övervägt: virket skulle vara tätt, jämnt i strukturen och inte ge ifrån sig kådor eller smak till degen. Asp uppskattades särskilt eftersom det inte avgav någon lukt eller bitter smak, medan lönn gav en mycket slät yta som blev hållbar över tid.

Tillverkningen skedde oftast på gården själv eller av bygdens snickare och svarvare. I många landsdelar fanns specialiserade hantverkare som försåg trakten med redskap till bakstugan. Mannen i hushållet kunde tälja en enkel fjöl till frun, men de finare exemplaren, särskilt de stora rektangulära för tunnbröd, krävde mer skicklig hand.

En bakefjöl skulle vara plan, sprickfri och tillräckligt tjock för att inte slå sig av fukten från degen. Goda exemplar gick i arv mellan generationer och kunde användas i femtio år eller mer om de sköttes rätt. Skötseln bestod i att skrapa rent fjölen efter användning och förvara den torrt, aldrig nära eldstaden där värmen kunde få virket att spricka.

Regionala varianter och dialektala namn

De många dialektala namnen på bakefjölen avslöjar både språkliga och praktiska variationer. Baksterfjel hörde hemma i västsvenska dialekter, medan kakefjöl och kakfjöl oftare användes i mellansvenska landsdelar där ”kaka” var det vanliga ordet för bröd. Bakufjäl återfinns främst i norrländska bouppteckningar.

I Hälsingland var bakefjölen särskilt central eftersom landskapet hade en stark tradition av tunt knäckebröd. Här utvecklades långa, smala fjölar som passade för det tunna brödet som hängdes på stänger under taket för förvaring. I Skåne och södra Sverige, där det mjuka rågbrödet dominerade, hade fjölarna oftare en mer kvadratisk eller rund form.

De dialektala namnen är värdefulla ledtrådar för släktforskaren. När en bouppteckning från till exempel Hälsingland nämner ”en baksterfjel” eller ”tre bakufjälar” kan man dra slutsatser om både brödtradition och regional språkbruk i hushållet.

I bouppteckningar och domböcker

Bakefjölen var ett vardagsföremål som ändå nästan alltid förtecknades i bouppteckningarna efter 1734 års lag, som föreskrev att även enklare lösöre skulle upptecknas vid arvskifte. Värderingen var blygsam: en bakefjöl värderades vanligen till mellan 2 och 6 öre silvermynt under 1700-talet, motsvarande ungefär en halvtimmes till en timmes arbete för en dräng eller piga.

I praktiken kunde en bouppteckning innehålla formuleringar som ”tre bakefjölar à 4 öre, tillsammans 12 öre silvermynt” eller ”en gammal kakfjöl, sliten, 2 öre”. Värderingarna varierade beroende på fjölens skick, storlek och träslag. En stor, välbehållen fjöl av lönn kunde värderas till 6 öre, medan en sprucken eller sliten fjöl bara fick 1 öre.

Det låga värdet gör att bakefjölen ibland klumpades ihop med andra köksredskap under rubriker som ”diverse träsaker till bakstugan” eller ”bakredskap, 1 daler silvermynt”. För släktforskaren är detta värt att uppmärksamma: när bouppteckningen är detaljerad och listar varje fjöl för sig, talar det för en noggrann förrättningsman och ger en finare bild av hushållet.

I domböckerna förekommer bakefjölen mer sällan men ibland i tvister om hemföljd, arv eller stöld. En piga kunde anklagas för att ha tagit med sig en bakefjöl från husbondefolket, eller två systrar kunde tvista om vem som skulle ärva moderns bakredskap. Sådana protokoll ger ovärderliga inblickar i kvinnornas vardagsföremål, som annars sällan får plats i de skriftliga källorna.

Social och ekonomisk betydelse

Brödet var grunden för hushållets föda, och därför var bakstugan och dess redskap en kärna i kvinnans arbetsdomän. Att äga flera bakefjölar i olika storlekar signalerade att hushållet bakade brett: tjocka kakor, tunnbröd, knäckebröd och kanske finbröd till helgerna. Antalet och kvaliteten på bakefjölarna i en bouppteckning kan därför ge en fingervisning om hushållets standard.

I de större hushållen, hos präster, ståndspersoner och välmående bönder, hittar man ofta sex eller fler bakefjölar. I de fattigare hushållen kunde det räcka med en eller två. För torpare och backstugusittare är det inte ovanligt att bouppteckningen bara nämner ”en bakefjöl, gammal” till värdet av 1 eller 2 öre.

Bakefjölen var också ett kvinnoredskap som ofta följde med i hemföljden när en dotter giftes bort. Mor kunde ge dotter en eller flera fjölar som en del av utstyrseln, något som i bouppteckningarna kan synas som ”fjölar från mödernet” eller liknande anteckningar.

När och varför försvann det

Bakefjölen behöll sin centrala roll så länge bakningen skedde i hemmet vid stora bakdagar. Under 1800-talets senare hälft började dock förändringen. Järnspisens spridning förändrade matlagningen och bakningen, och industriellt tillverkade bakelser och bröd från bagerier blev tillgängliga även på landsbygden.

När bakbordet med fasta ben och plåtbeläggning blev vanligt under tidigt 1900-tal trängde det undan den lösa bakefjölen. Samtidigt minskade tunnbröds- och knäckebrödsbakningen i hemmen när industriella varianter började säljas i butik. I norra Sverige, särskilt Hälsingland och Norrbotten, levde traditionen kvar längst, och bakefjölen användes i vissa hushåll ända in på 1950-talet.

Forskartips för släktforskare

1. Studera antalet bakefjölar i bouppteckningen som indikator på hushållets standard. Många fjölar talar för välstånd och bred brödbakning, få eller slitna fjölar för enkla förhållanden.
2. Notera de dialektala namnen som används. ”Baksterfjel” pekar mot västsvenskt ursprung, ”bakufjäl” mot Norrland och ”kakfjöl” mot mellansverige. Detta kan bekräfta eller väcka frågor om var släkten faktiskt verkat.
3. Jämför värderingarna mellan generationer. Om mormor 1750 hade fyra bakefjölar à 5 öre och dottern 1790 bara två à 3 öre, kan det säga något om hushållets utveckling eller bytet av matvanor.
4. Sök i domboksprotokoll efter tvister om bakredskap, hemföljd eller arv mellan kvinnor. Dessa mål ger sällsynta inblickar i kvinnornas föremålsvärld.
5. Koppla bakefjölarna till andra bakredskap i bouppteckningen, som baktråg, kavel, tunnbrödsstång och brödspade. Tillsammans tecknar de en bild av hushållets brödkultur.

Vanliga frågor

Varför hade en gård flera bakefjölar?

Varje brödtyp krävde sin egen fjöl med rätt storlek och form. Små runda fjölar passade för tjocka kakor, medan långa rektangulära var nödvändiga för tunnbröd och knäckebröd. Eftersom bakningen ofta skedde på stora bakdagar med flera kvinnor samtidigt i arbete behövdes också flera fjölar för att arbetet skulle gå snabbt.

Hur skiljer sig en bakefjöl från ett bakbord?

Bakefjölen var en lös, flyttbar träskiva som man tog fram vid behov. Bakbordet var en fast möbel med ben som kom in i hushållen först under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. I äldre bouppteckningar förekommer därför nästan alltid fjölar, inte bakbord.

Vad betydde det att en bakefjöl värderades till 6 öre silvermynt?

Sex öre silvermynt motsvarade ungefär en timmes arbete för en piga eller priset på ett litet mått mjölk under 1700-talet. Det var ett blygsamt värde, men eftersom hushållet ägde flera fjölar kunde det sammanlagda värdet ändå bli betydande, ofta motsvarande någon enstaka daler silvermynt.

Kan man hitta bakefjölar nämnda i domböcker?

Ja, men sällsynt. Bakefjölar dyker upp i protokoll som rör hemföljd, arvstvister, stöldmål eller skiftestvister mellan syskon. Sök i häradsrättens protokoll under rubriker som ”lösörestvist” eller ”arvskifte” där föremålen kan listas individuellt.

Vilket träslag är bäst för en bakefjöl?

Lönn, björk och asp var de tre vanligaste och anses fortfarande som de bästa träslagen. Asp gav minst smak till degen, lönn gav den slätaste ytan och björk var lättillgängligt och hållbart. Valet av träslag i en bouppteckning kan ibland anges och säger något om hantverkstraditionen i bygden.