Sakfälla

När du läser äldre domboksprotokoll möter du ständigt verbet sakfälla. Det är ett av de mest centrala orden i svensk rättshistoria och betyder helt enkelt att någon döms till böter eller annat straff genom fällande dom. Tingsrätten sakfällde bönder, drängar, pigor och borgare för allt från slagsmål och svordomar till tjuvnad och hor, och varje sådan notis utgör en pusselbit i din anfaders liv.

För släktforskaren är detta verb en nyckel som öppnar dörren till domboken. När du ser att din förfader sakfälltes vet du direkt att han eller hon förlorat målet, och du kan följa upp med att läsa straffet, bötessumman och de omständigheter som ledde fram till domen. I denna artikel går vi igenom termens innebörd, dess juridiska bakgrund, hur den används i protokollen och hur du som forskare drar nytta av att känna igen den.

Vad termen betyder

Att sakfälla betyder att döma någon till böter eller annat straff. Verbet är sammansatt av två delar. Förleden sak har här inte den moderna betydelsen ”föremål” utan den äldre juridiska innebörden ”mål” eller ”rättsfall”. Att fälla någon i sak innebär alltså att avgöra målet med en fällande dom, alltså att finna den anklagade skyldig.

I praktiken används termen om alla former av domslut som går den anklagade emot, oavsett om straffet utgörs av penningböter, kroppsstraff eller annat. Man kan alltså sakfällas till 40 marker silvermynt för slagsmål, men man kan också sakfällas till spöstraff, gatlopp eller fängelse på vatten och bröd. Det centrala är själva domsakten, inte straffets art.

Synonymen plikta används ofta omväxlande i samma protokoll. Att plikta betyder att böta eller på annat sätt sona ett brott. Skrivarna växlade gärna mellan de två verben för språklig variation, vilket innebär att du kan stöta på båda formuleringarna i samma stycke om samma person. ”Sakfälltes han till 40 marker, och skall därför plikta inom natt och år” är en typisk konstruktion.

Historisk kontext

Begreppet sakfälla har medeltida rötter och förekommer redan i landskapslagarna från 1200- och 1300-talen. I Magnus Erikssons landslag och senare i Kristoffers landslag från 1442 finner vi liknande terminologi, där ”sak” konsekvent används för ”mål” eller ”brott”. Den som befunnits skyldig var ”saker till” en viss summa eller ett visst straff, och verbet sakfälla bildades naturligt ur detta substantiv.

Under 1500- och 1600-talen befästes terminologin i tingsprotokollen runt om i riket. När häradstingen började föra mer systematiska domböcker från ungefär 1600-talets mitt blev sakfälla ett av standarduttrycken. Skrivarna lärde sig formlerna och använde dem konsekvent, vilket gör att en notis från Småland 1675 ser ut ungefär som en notis från Hälsingland samma år.

Termen levde kvar långt in på 1800-talet, även om den efter 1734 års lag fick sällskap av modernare formuleringar som ”dömes” och ”fälles”. I 1600-talets domböcker är dock sakfälla det dominerande verbet för fällande dom, och du bör vänja dig vid det om du forskar i denna tidsperiod.

Juridisk grund och bötesnivåer

Den juridiska grunden för att sakfälla någon fanns under 1600-talet i landslagen och i en lång rad kungliga förordningar, stadgor och plakat. När 1734 års lag trädde i kraft samlades brottsbalken i Missgärningabalken och bötesfrågorna i Straffbalken, där varje brott fick sin föreskrivna påföljd. Domaren hade då att sakfälla i enlighet med lagens bokstav.

Bötesbeloppen varierade kraftigt beroende på brottets art. Ett vanligt slagsmålsbrott kunde rendera 3 marker silvermynt, medan grövre våld kunde ge 40 marker, en summa som motsvarade ungefär en pigas årslön i mitten av 1600-talet. Sabbatsbrott gav typiskt 40 marker enligt sabbatsstadgan, och svordomar kunde ge 3 marker enligt edsöresstadgan. Den som inte kunde betala fick istället plikta med kroppen, vilket innebar spöstraff, gatlopp eller fängelse.

Formuleringen ”sakfälltes han till spöstraff” innebar att den dömde inte hade pengar att lösa sig med, eller att brottet var så grovt att kroppsstraff var den enda möjliga påföljden. Att sakfällas till böter var alltså i regel ett lindrigare öde än att sakfällas till kroppsstraff, eftersom böter kunde betalas och saken därmed var ur världen.

Hur termen förekommer i domböckerna

I tingsprotokollen återkommer sakfälla i flera fasta formler. Här är några av de vanligaste konstruktionerna du kommer att stöta på:

• ”Sakfälltes han till 40 marker silvermynt” betyder att den anklagade dömdes till 40 marker i böter.
• ”Blev han sakfälld efter det 12 kapitlet Tjuvabalken” innebär att domen avkunnades med stöd av angivet lagrum.
• ”Sakfälltes till spöstraff och kyrkoplikt” betyder dom till både kroppsstraff och offentlig avbön i kyrkan.
• ”Pliktade han med 3 marker” är en alternativ formulering med samma innebörd.
• ”Sakfälltes till treskiftes 40 marker” innebär att boten delades i tre delar mellan kungen, häradet och målsäganden.

När du letar i en dombok är det ofta enklast att först identifiera målets parter och sedan söka efter verbet sakfälla eller plikta för att hitta domslutet. Mellan dessa två poler ligger sakframställan, vittnesmål och domarens motivering, men det är just sakfällningsformeln som avslöjar utgången.

Notera att verbet kan stå i olika former. Du kan möta sakfälltes (preteritum passiv), blev sakfälld, sakfälldes till, samt aktiva konstruktioner som ”rätten sakfällde honom”. Alla varianter betyder i grunden samma sak.

Forskartips för släktforskare

Att förstå termen sakfälla öppnar nya möjligheter i din forskning. Här är fem konkreta tips för hur du kan dra nytta av kunskapen:

• Sök efter verbet i protokollets slutskede. Domslutet kommer nästan alltid i slutet av varje måls notis. Hittar du sakfälla eller plikta, har du hittat utgången. Läs sedan bakåt för att förstå vad brottet bestod i.
• Notera bötessumman noga. Beloppet säger något om brottets allvar och om din anfaders ekonomiska situation. Den som kunde betala 40 marker silvermynt kontant hade god ekonomi, medan den som tvingades plikta med kroppen ofta tillhörde de fattigare.
• Följ upp med kyrkoboken. Den som sakfälldes till kyrkoplikt skulle göra offentlig avbön i sin sockenkyrka. Detta antecknades ibland i kyrkoboken, vilket ger dig ytterligare en källa till händelsen.
• Jämför med saköreslängderna. Bötesbeloppen redovisades i saköreslängder som följde med häradsrättens räkenskaper till länsstyrelsen. Här kan du se om boten faktiskt betalades, eller om den fick efterskänkas på grund av medellöshet.
• Var uppmärksam på upprepade sakfällningar. Om samma person sakfälls flera gånger i samma dombok eller över flera år får du en bild av en återkommande problematisk person, eller av en konflikt som pågick under lång tid.

Vanliga frågor

Vad är skillnaden mellan sakfälla och plikta?

I praktiken ingen alls. Båda verben betyder att dömas till böter eller annat straff genom fällande dom. Skrivarna växlade mellan termerna för språklig variation, och du kan ofta finna båda i samma protokoll om samma person och samma brott.

Betyder sakfälla alltid att man dömts till böter?

Nej, sakfälla betyder att domen gått den anklagade emot, men straffet kunde lika gärna vara kroppsstraff, fängelse, landsförvisning eller dödsstraff. ”Sakfälltes till spöstraff” betyder att personen dömdes till att piskas, inte till böter. Det är straffmåttet efter verbet som anger påföljdens art.

Varför heter det ”sak” när det handlar om en dom?

Ordet ”sak” har i juridisk svenska den äldre betydelsen ”mål” eller ”rättsfall”, inte ”föremål” som idag. Att fälla någon i sak betyder alltså att avgöra målet med fällande dom. Samma betydelse lever kvar i uttryck som ”sakkunnig” och ”sakframställan”.

Vart tog bötespengarna vägen?

Bötesbeloppet delades enligt huvudregeln i tre lika delar: en till kungen (kronan), en till häradet och en till målsäganden. Denna tredelning kallades treskifte och nämns ofta uttryckligen i protokollen med formuleringen ”sakfälltes till treskiftes”. Vid vissa brott tillföll dock hela bötessumman en enda mottagare.

Hur hittar jag domar där min anfader sakfällts?

Börja med häradsrättens renoverade domböcker, som finns på Riksarkivet och i landsarkiven samt digitalt via Arkiv Digital och Riksarkivets bildvisning. Sök på socken och årtal, och bläddra igenom tingsprotokollen. Många domböcker har sakregister eller personregister, och för 1600-talet finns dessutom dombokssammandrag publicerade för flera härader, vilka kraftigt underlättar sökandet.