När släktforskaren bläddrar i häradsrättens protokoll dyker ibland en notis upp som bryter mot den vanliga rytmen: ”Urtima ting hållet den…”. Detta är inget vanligt ting utan ett extraordinärt sammanträde, ofta utlyst med kort varsel för att hantera något brådskande. Bakom rubriken döljer sig inte sällan dramatiska berättelser om mord, dråp, rymlingar eller akuta tvister som inte kunde vänta till nästa lagtima ting.
För den som söker sina förfäders öden i 1600- och 1700-talets domböcker utgör de urtima tingen en guldgruva. Här finns nämligen de mest gripande rättsfallen, ofta protokollförda med en detaljrikedom som vanliga civilmål sällan får. Den här artikeln förklarar vad urtima ting var, varför de hölls och hur du som forskare hittar och tolkar materialet.
Vad termen betyder
Urtima ting var ett extraordinärt häradsting som hölls utöver de ordinarie så kallade lagtima tingen. Ordet urtima kommer av ur (utanför) och tima (tid), och betyder ordagrant ”utanför den fastställda tiden”. Medan lagtima ting hölls vid bestämda terminer flera gånger om året enligt en fastlagd ordning, kunde urtima ting kallas in när som helst när omständigheterna krävde det.
Skillnaden mot lagtima ting var alltså inte rättens sammansättning eller dess befogenheter, utan tillfället. Häradshövdingen och nämnden var desamma, men sammanträdet var inkallat för ett särskilt ändamål. I praktiken handlade det nästan alltid om brottmål som behövde snabb behandling eller om ärenden som hovrätten eller landshövdingen ville ha avgjorda utan dröjsmål.
Historisk kontext
Det svenska tingssystemet växte fram under medeltiden och fick sin mogna form under 1600-talet. De ordinarie tingen hölls i regel tre gånger per år: vinterting, sommarting och höstting. Mellan dessa kunde det dock uppstå situationer där rättskipningen inte kunde vänta. Ett begånget mord kunde inte ligga oavgjort i fyra eller fem månader, dels för att den misstänkte måste hållas häktad till stor kostnad, dels för att vittnesmål och bevisning kunde förloras.
Lösningen blev urtima ting. Redan under Karl XI:s tid var det väl etablerad praxis att landshövdingen i sin egenskap av kronans företrädare i länet kunde beordra ett urtima ting när nöden krävde. Också Svea och Göta hovrätt utfärdade ofta order om urtima ting, särskilt när de återförvisade mål till underrätten för kompletterande utredning.
Under 1700-talet blev urtima tingen vanligare i takt med att rättsväsendet professionaliserades och kraven på snabb handläggning ökade. Befolkningsökningen ledde också till fler brottmål, och flera härader höll urtima ting flera gånger om året under perioder då brottsligheten var hög.
Juridisk grund
I 1734 års lag regleras tingsväsendet i Rättegångsbalken. Enligt RB 2 kap. skulle häradshövdingen hålla tre lagtima ting om året. Urtima ting nämns dock särskilt och kunde påkallas av landshövdingen, hovrätten eller part som hade särskilda skäl. I RB 2 kap. 7 § fastslogs att kostnaderna för urtima ting i regel skulle bäras av den som begärt tinget, vilket var en betydande utgift som kunde uppgå till flera tiotals daler silvermynt.
Vid grova brott som mord, dråp och stora stölder bars kostnaderna i stället av kronan, eftersom det låg i allmänt intresse att brottet utreddes skyndsamt. En sådan kronans kostnad kunde uppgå till mellan 20 och 50 daler silvermynt, vilket motsvarade ungefär ett halvt års lön för en dräng eller piga på landsbygden, där årslönen ofta låg kring 30 till 60 daler silvermynt jämte kost och husrum.
Häradshövdingens arvode vid urtima ting var högre per dag än vid lagtima ting, eftersom han fick ersättning för att resa till tingsstället utanför ordinarie sessioner. Nämndemännen, tolv till antalet enligt 1734 års lag RB 1 kap., fick också dagarvode och reseersättning.
Vanliga anledningar till urtima ting
Urtima ting kallades typiskt vid följande situationer:
- Grova brott som mord, dråp, barnamord och mordbrand, där den misstänkte satt häktad och rättegång inte kunde vänta
- Akuta civila tvister, till exempel om gränser, boskillnader eller arvskiften där dröjsmål skulle orsaka stor skada
- Mål från andra härader, särskilt när en flykting fångats utanför sitt hemhärad och man behövde hålla rannsakning på platsen där han greps
- Återförvisade mål från hovrätten, där överinstansen krävt kompletterande bevisupptagning
- Specialärenden som påbjudits av kunglig befallning eller landshövdingens särskilda order
Hur termen förekommer i domböckerna
I de bevarade domböckerna ligger protokollen från urtima ting oftast i samma volym som de lagtima tingen, kronologiskt insorterade. Du känner igen dem på rubriken, som vanligen lyder något i stil med ”Urtima ting hållit å vanligt tingsställe den 14 maij Anno 1742” eller ”Extra ordinarie ting medh allmogen af N. härad”. Termen extra ordinarie användes ofta synonymt med urtima, särskilt under 1600-talet.
I rubriken anges nästan alltid varför tinget hålls. En typisk formulering kan vara: ”Urtima ting i anledning af Höghvälborne Herr Landshöfdingens befallning af den 3 hujus angående bondedrängen Per Olofssons begångna dråp å sin husbonde.” Genom rubriken får forskaren alltså omedelbart veta vilket mål det handlar om.
Protokollen från urtima ting är ofta mer detaljerade än de från lagtima ting, eftersom det vanligen rör sig om ett enda ärende som behandlas grundligt. Vittnesförhör återges utförligt, ibland med direkta citat. Den anklagades egna ord och försvar protokollförs noggrant, och nämndens enskilda yttranden kan finnas med.
I äldre domböcker från 1600-talet kan urtima ting också benämnas rannsakningsting, extraord. ting eller helt enkelt särskilt ting. Vid sökning i Riksarkivets och landsarkivens register bör man söka brett, eftersom katalogiseringen kan skilja sig åt mellan olika arkiv.
Forskartips för släktforskare
Kunskap om urtima ting kan öppna dörrar i din släktforskning som annars förblir stängda. Här är några konkreta tips:
- Läs alltid igenom hela tingsvolymen, inte bara de lagtima tingen. Urtima ting ligger insprängda i kronologin och kan lätt missas om du bara bläddrar efter de vanliga terminerna.
- Sök efter försvunna personer i urtima ting. Om en förfader plötsligt försvinner ur kyrkböckerna, kanske flyttar utan attest eller dör utan dödsorsak angiven, kan svaret finnas i ett urtima ting. Brottslingar och offer dokumenterades här med en utförlighet som saknar motsvarighet.
- Följ hänvisningar till hovrätten. När ett urtima ting hållits på order av hovrätten finns ofta resten av handläggningen bevarad i hovrättens arkiv, antingen i Svea hovrätts liber causarum eller Göta hovrätts brottmålshandlingar. Genom att kombinera underrättsprotokoll med hovrättsmaterial får du hela berättelsen.
- Notera kostnadsräkningarna. I slutet av urtima tingsprotokoll redovisas ofta kostnaderna och vem som skall betala. Detta kan ge värdefulla upplysningar om släktrelationer och ekonomiska förhållanden, eftersom betalningsskyldigheten ibland fördelades mellan flera bybor eller släktingar.
- Använd landshövdingens skrivelser. Eftersom urtima ting ofta beordrades av landshövdingen finns motsvarande order bevarade i länsstyrelsens arkiv. Genom att gå tillbaka till själva beslutet om tinget kan du få bakgrundsinformation som inte framgår av domboken.
Vanliga frågor
Vad är skillnaden mellan urtima ting och lagtima ting?
Lagtima ting var de ordinarie tingen som hölls tre gånger om året vid fastställda terminer. Urtima ting var extraordinära sammanträden som kallades in vid behov, oftast för brådskande brottmål. Rättens sammansättning och befogenheter var desamma, men tillfället och kostnadsfördelningen skiljde sig åt.
Vem betalade för ett urtima ting?
Huvudregeln enligt 1734 års lag var att den som begärt tinget skulle stå för kostnaderna, vilka kunde uppgå till åtskilliga daler silvermynt. Vid grova brott som mord och dråp bars kostnaderna i stället av kronan, eftersom rättskipningen ansågs vara ett allmänt intresse.
Var hittar jag protokoll från urtima ting?
Protokollen ligger i samma volymer som de lagtima tingen i häradsrättens arkiv, vilka idag finns vid landsarkiven inom Riksarkivet. De flesta är digitaliserade och tillgängliga via Riksarkivets digitala forskarsal eller via ArkivDigital och SVAR.
Varför är urtima tingsprotokoll särskilt värdefulla för släktforskare?
Eftersom urtima ting nästan alltid behandlade dramatiska ärenden, ofta brottmål, blev protokollen mer utförliga än vanliga tingsprotokoll. Här finns ingående vittnesförhör, beskrivningar av människors liv och relationer samt detaljer om vardagslivet som annars sällan dokumenterades.
Kunde vilken som helst part begära urtima ting?
I princip ja, men eftersom kostnaderna föll på den som begärde tinget var det dyrt och förekom främst när starka skäl förelåg. Vanligast var att landshövdingen eller hovrätten beordrade urtima ting, medan privata parter ansökte hos häradshövdingen som sedan avgjorde om skäl fanns.