Snabbfakta om vallonerna
- Ursprung: Liègeområdet och Sedan i södra Belgien och norra Frankrike
- Antal: Cirka 1 000 personer, 2 500 med familjer
- Invandringens huvudperiod: 1620–1655, kulmen 1643–1650
- Organisatörer: Louis De Geer (1587–1652) och Welam de Besche
- Främsta bruksorter: Leufsta, Österby, Finspång, Norrköping, Dannemora
- Genetiskt bidrag: Obetydligt jämfört med den svenska befolkningen på hundratusentals personer
- ”Vallonutseendet” är en rasbiologisk myt från slutet av 1800-talet
- Siste vallonsmed: Hasse Gille (1931–2012) i Österbybruk – smed i 14:e generationen
”Farfar hade mörkt hår och lätt solbränd hy – han måste ha varit vallon.” Sådana berättelser finns i var och varannan svensk släkt. Vallonerna har blivit ”arbetarklassens adel” – en droppe vallonblod väger tyngre än generationers bondblod. Men vad säger historien och genetiken egentligen? Var vallonerna verkligen mörka? Och varför lever myten om deras utseende kvar så starkt, trots att seriös forskning avlivat den? Den här artikeln granskar frågan från både historisk och genetisk synvinkel.
Innehållsförteckning
Vilka var vallonerna? Ursprung och vallon utseende
Vad är valloner? Vallonerna var en fransk- och vallonskspråkig folkgrupp från södra Belgien och norra Frankrike. Namnet ”valloner” betyder ungefär ”dalfolk” – människor bosatta i en dalgång. Deras kärnområde låg runt biskopsstaden Liège i nuvarande Belgien. Även Sedan i norra Frankrike var ett viktigt utvandringscentrum. Från 1500-talet hade regionen utvecklats till Europas ledande centrum för järnhantering med avancerad smidesteknik. Vallonernas ursprung går att spåra till den romanskspråkiga befolkningen i dessa dalar, med lokala språk- och kulturtraditioner skilda från de germanskspråkiga grannarna i norr. Sökningar på valloner ursprung eller vallonernas härkomst leder alltid tillbaka till detta område i södra Belgien och norra Frankrike.
Under 1600-talet skakades området av religiösa förföljelser och ekonomisk kris. De vallonska smederna var till stor del protestanter (kalvinister) medan Spanska Nederländerna – som området då tillhörde – var strikt katolskt. Filip IV av Spanien förbjöd 1624 emigration av vallonska smeder. Trots detta lockade goda löner och religionsfrihet många till Sverige. Frågor om vallon utseende och valloner kännetecken kom först senare, som en efterkonstruktion i den svenska folkfantasin.
Invandringen till Sverige – tidslinje och antal
Redan i slutet av 1500-talet kom några få vallonska specialister till Sverige på initiativ av hertig Karl (senare Karl IX) och den vallonske entreprenören Welam de Besche. Huvudinvandringen kom dock senare och skedde i tre faser:
| Fas | Period | Andel | Främsta destination |
|---|---|---|---|
| Första | 1600–1625 | Ca 25% | Östergötland (Finspång, Norrköping) |
| Andra | 1626–1655 | Ca 70% | Uppland (Leufsta, Österby, Gimo) |
| Tredje | 1656–1700-tal | Ca 5% | Spridd över Mellansverige |
Historikern Bernt Douhan har i sin avhandling Arbete, kapital och migration. Valloninvandringen till Sverige under 1600-talet (1985) uppskattat det totala antalet till 1 000–2 000 individer. Med familjemedlemmarna räknat blir det drygt 2 500 personer. Kulmen nåddes åren 1643–1650. Efter 1652 infördes ett emigrationsförbud i Sverige som tillsammans med det spanska förbudet från 1624 stoppade den fortsatta rekryteringen.
Louis De Geer – vallonernas svenska organisatör
Louis De Geer (1587–1652) var den nyckelperson som organiserade invandringen. Han föddes i Liège i en vallonsk köpmannafamilj som senare flyttade till Nederländerna. Från Amsterdam byggde han upp en europeisk handelsimperium med järn som specialitet. På 1620-talet började han flytta delar av sin verksamhet till Sverige.
Agenter anställda av De Geer och Welam de Besche skötte rekryteringen på plats i Sedan och Liège. Kontrakt upprättades med detaljerade uppgifter om yrke, lön, kontraktstid och böter vid kontraktsbrott. Över 500 av dessa kontrakt finns bevarade i Riksarkivet i Stockholm och har digitaliserats och översatts av Sällskapet Vallonättlingar (Vallonkontrakt 2).
Vad gjorde vallonerna? Yrken och tekniken
Vallonerna var inga primära nydanare tekniskt sett – vad de förde med sig var främst en storskalig organisation, tydlig arbetsdelning och grundlig malmbearbetning. Malmen från Dannemora blev genom vallonernas metoder ett renare och hårdare järn med jämnare kvalitet.
Vallonsmidet använde två härdar – en smälthärd och en räckhärd – med hamring däremellan. Metoden var dyrare än den svenska. Den krävde mer personal och mer kol. Resultatet var dock ett förstklassigt järn som blev en av Sveriges viktigaste exportvaror.
Bland yrkena fanns:
- Hammarsmeder – kvalificerad specialistarbetare
- Masmästare – ansvariga för masugnen och råjärnsframställningen
- Kolare – producerade träkol som bränsle
- Skogshuggare – försörjde bruken med ved till kolningen
- Formare och gjutare – vid vissa bruk
- Köpmän och företagare – som De Geer själv
Enligt tidskriften Arkiv utgjorde smederna och hyttarbetarna cirka en fjärdedel av vallonerna. Majoriteten var skogshuggare och kolare – yrken som lämnade betydligt mindre spår i arkiven.
Vallonernas insats för svensk järnindustri
Trots att vallonjärnet aldrig stod för mer än cirka 14 procent av den totala svenska järnproduktionen hade det oproportionerlig betydelse. Kvalitetsjärnet exporterades främst till England där det blev råvara i den snabbt växande stålindustrin. Historikern Göran Rydén har i sin bok Baltic Iron in the Atlantic World visat hur det uppländska vallonjärnet blev till spadar och hackor som skeppades till de brittiska kolonierna och användes av slavar på plantager. Denna del av vallonhistorien har tidigare varit lite känd.
Under 1600-talet femdubblades den svenska järnproduktionen. Vallonerna var en av flera bidragande faktorer tillsammans med bättre logistik, ökad kapitalintensitet och tysk invandring. Tillsammans lade denna omvandling grunden för svensk stormaktstid och en av 1700-talets viktigaste handelsvaror – det svenska järnet.
Myten om valloner utseende och valloner typiska drag
Föreställningen att valloner skulle ha varit ”mörkhåriga, bruna ögon, kort växt och lätt solbrända” härrör inte från 1600-talets samtida källor utan skapades i slutet av 1800-talet inom rasbiologins ramar. Vid samma tid var Sverige det ledande landet i ”rasforskningens” fält med Statens institut för rasbiologi (grundat 1922) som internationellt centrum.
Enligt tidens rasbiologiska schema var ”den nordiska rasen” ljus, lång och blåögd. Vallonerna klassades som en avvikande grupp med ”sydeuropeiska” drag. Denna klassifikation sipprade ut i populärkulturen. När rasbiologin nådde det breda folklagret kring sekelskiftet 1900 fick alla veta: ”svenskar = ljusa och långa, valloner = mörka och korta”. Konsekvensen blev att alla ovanligheter i en släkt tolkades som tecken på vallonpåbrå.
Kroppsliga kännetecken enligt myten – ögonbryn, näsa och knöl i nacken
I den folkliga versionen av vallonutseendet ingick också en rad mycket specifika kroppsliga drag. Kraftiga, sammanväxta ögonbryn var det oftast nämnda kännetecknet – så kallade valloner ögonbryn skulle skilja sig från den ljusare svenska profilen med tunnare bryn. En markerad valon näsa – ibland beskriven som ”romersk”, ibland som kroknäsa – ingick också. Ett annat drag som ofta räknades upp var en liten knöl eller upphöjning i nacken vid övergången till skallbenet, den så kallade vallon knöl i nacken. Alla dessa detaljer saknar vetenskaplig grund. Kraftiga ögonbryn, markerade näsor och små knölar i nacken förekommer i hela den europeiska befolkningen och kan inte kopplas till någon särskild etnisk grupp. Det som i folkmun kallades vallonskt utseende eller vallon kännetecken var i grunden en rasbiologisk konstruktion.
Valloner temperament – myten om det heta lynnet
Vid sidan av det påstådda utseendet fanns också en myt om vallonernas temperament. Enligt föreställningen skulle valloner ha varit ”hetlevrade”, ”häftiga” och ”temperamentsfulla” – ett slags nordisk motsvarighet till stereotypen om det sydeuropeiska lynnet. Sökningar på valloner temperament är fortfarande vanliga bland svenska släktforskare som fått höra att en trätig eller kolerisk släkting ”måste ha vallonblod i sig”. Även denna föreställning saknar vetenskaplig grund. Temperament är inte en etnisk egenskap och inga historiska källor från 1600-talet beskriver de invandrade vallonerna som annorlunda i lynne än den svenska bruksbefolkningen. Myten om vallonernas temperament är sannolikt en efterhandskonstruktion från samma rasbiologiska tankegods som skapade myten om vallonutseendet.
Vad säger den moderna DNA-forskningen?
Karin Bojs och Peter Sjölunds prisade bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren (Albert Bonniers Förlag 2016, utnämnd till Årets bok om svensk historia) analyserar den svenska genpoolen på fädernesidan (Y-DNA). Boken bygger på tusentals DNA-tester från både forskare och privatpersoner. En central slutsats är att cirka 80 procent av dagens svenska män härstammar från ett fåtal bronsåldersmän som kom till Sverige omkring 2000 f.Kr. Endast en liten andel kan spåra sina fäderneslinjer till senare invandringsvågor.
För vallonerna är siffrorna okontroversiella. Vid tiden för invandringen 1620–1655 hade Sverige och Finland en befolkning på cirka 1,3 miljoner personer. De ca 1 000 valloner som kom utgjorde ungefär 0,08 procent av befolkningen. Även med generös räkning av deras efterkommande skulle vallonernas totala genetiska bidrag till dagens ca 10 miljoner svenskar knappast överstiga 1 procent. Många vallonättlingar har under 400 år blandats med den övriga befolkningen till oigenkännlighet.
Slutsatsen är entydig: ett svenskt mörkt hår eller bruna ögon säger ingenting alls om vallonanor. Sådana drag är helt normala i den europeiska genpoolen och kan komma från vilket håll som helst.
Kända vallonsläkter i Sverige
Sällskapet Vallonättlingar, som bildades 1938, upprätthåller den ledande dokumentationen över svenska vallonsläkter. Deras aktuella lista (2023) omfattar ungefär 540 namn. Här ingår både släkter där härstamningen är väl dokumenterad och sådana där kopplingen är svagare.
Vanliga vallonefternamn i Sverige:
| Namntyp | Exempel | Betydelse eller ursprung |
|---|---|---|
| Från dopnamn | Pira | Från franskt dopnamn |
| Från yrke | Bouvier (Bovin) | ”Oxdrivare” |
| Från plats | Dubois | ”Från skogen” |
| Egenskap | Lemaigre | ”Den magre” |
| Adelsätt | De Geer | Från geografiskt ursprung |
Andra kända vallonsläkter inkluderar Anjou, Bonnevier, Drougge, Gille, Goffin, Henning, Herou, Hubinette, Maniette, Martelleur, Mineur och Pousette. Många fler finns dokumenterade i Sällskapets material.
Så släktforskar du på verkliga valloner
Om du misstänker att du har vallonska anor är det bättre att gå arkivvägen än att förlita sig på utseende:
- Intervjua äldre släktingar om familjenamn, orter och yrken
- Sök i kyrkoböcker för bruksförsamlingar i Uppland och Östergötland
- Konsultera Sällskapet Vallonättlingars namnlistor och släkttavlor
- Skaffa VALLON 7 – Sällskapets senaste USB-baserade databas med cirka 170 vallonsläkter och över 147 000 personer
- Studera vallonkontrakten på Vallonkontrakt 2 (över 500 digitaliserade och översatta)
- Använd Sveriges släktforskarförbunds handbok Vallonska rötter
- Gör ett Y-DNA-test om du är man och vill se din specifika fäderneslinje
- Gå med i Facebookgrupper som ”Vallonättlingar” eller ”Vallon- och smedsläkters DNA-anor”
De vallonska släktnamnen försvenskades snabbt om familjen inte höll ihop. Skogshuggare och kolare, som bodde utanför själva bruket, tappade sina franska namn redan efter någon generation. För dessa krävs betydligt mer detektivarbete i mantalslängder och jordeböcker. Bruksarbetarna behöll namnen längre, särskilt vid de uppländska bruken där gruppen förblev tätt sammanhållen långt in på 1700-talet.
Hasse Gille – epokens slut 2012
Lennart Hans Allan ”Hasse” Gille (28 juli 1931 – 31 december 2012) från Österbybruk kallade sig själv ”den siste vallonsmeden”. Han var stålsmed i 14:e generationen och började som pojke i modellverkstaden på Fagersta Bruks AB Österbyverken. Där lärde han sig träslag och verktyg – kunskaper han senare använde som nyckelharpsbyggare.
Gille var betydligt mer än smed. Han var riksspelman på nyckelharpa, jazzmusiker på kornett, byggde nyckelharpor på heltid och trakterade också ventilbasun, elbas, banjo, ukulele, näverlur och spelpipa. När den renoverade vallonsmedjan i Österby öppnade för visningar demonstrerade han den nu utdöda smidestekniken. Vallonsmidet användes för sista gången kommersiellt 1947 innan Lancashireprocessen tog över svensk järnhantering på 1800-talet.
Med Gille slöts en obruten kedja som började när de första vallonska smederna anlände till Österby 1627. Historikern Göran Rydén, som forskat mycket om vallonerna, har uttryckt att exakt vari deras yrkesskicklighet bestod fortfarande är en öppen fråga. Var det tekniken, arbetsmoralen, den generationsöverförda kunskapen eller kombinationen? Frågan lever kvar.
Varför lever myten om ”vallonutseendet” kvar?
Det finns flera skäl till att en avlivad myt håller sig levande i över hundra år efter sitt vetenskapliga sammanbrott:
- Vi vill ha en spännande släkthistoria – vanligt bondblod känns ointressant
- Vallonerna framställdes som ”arbetarklassens adel” under industrialiseringen
- Yrkesstolthet inom smedskrået gjorde vallonanor prestigefyllt
- Berättelserna traderas i familjer och överlever generation efter generation
- Sökandet efter identitet blir viktigare i tider av samhällsförändring
- De franskklingande namnen förstärker känslan av något ”annat”
Att förhålla sig kritiskt till vallonpåbrå betyder inte att förringa dem som verkligen har det. Vallonerna gjorde en betydande insats i svensk industri och deras dokumenterade ättlingar har all anledning att vara stolta över sin historia. Det som ska ifrågasättas är den enkla ekvationen ”mörkt hår = vallon” – ett rasbiologiskt kvarleft utan grund i genetiken.
Vanliga frågor
Hur många valloner kom till Sverige?
Ungefär 1 000 personer eller cirka 2 500 med familjer. Enligt Bernt Douhans forskning kom drygt en fjärdedel under perioden 1600–1625, huvudparten mellan 1626 och 1655. Kulmen nåddes åren 1643–1650. Efter 1652 infördes ett emigrationsförbud som tillsammans med det spanska förbudet från 1624 stoppade fortsatt rekrytering.
Var kom vallonerna ifrån?
Från Liègeområdet i södra Belgien och furstendömet Sedan i norra Frankrike – båda kärnområden i det som kallas Vallonien. Regionen hade sedan 1500-talet varit Europas ledande centrum för järnhantering. Vallonerna var fransk- och vallonskspråkiga och till stor del protestanter (kalvinister).
Var det verkligen så att vallonerna var mörka?
Nej, inte som grupp. ”Vallonutseendet” med mörkt hår, bruna ögon och lätt solbränd hy är en rasbiologisk myt skapad i slutet av 1800-talet. Bland vallonerna fanns lika stor variation i utseende som bland andra europeiska folk. Modern DNA-forskning visar att deras genetiska bidrag till dagens svenska befolkning är försumbart. Ett mörkt hår i din släkt bevisar ingenting om vallonanor.
Hade valloner ett särskilt temperament?
Ingenting talar för det. Föreställningen att valloner skulle vara ”hetlevrade” eller ”häftiga” i lynnet är en efterhandskonstruktion från samma rasbiologiska tankegods som skapade myten om vallonutseendet. Sökningar på valloner temperament är vanliga bland släktforskare som fått höra att en kolerisk släkting ”måste ha vallonblod”. Temperament är dock inte en etnisk egenskap och inga historiska källor från 1600-talet beskriver invandrarna som annorlunda i lynne än den svenska bruksbefolkningen.
Hade valloner särskilda ögonbryn eller näsa?
I den folkliga myten om vallonutseendet ingick kraftiga sammanväxta ögonbryn (så kallad vallon ögonbryn) och en markerad ”romersk” näsa (vallon näsa). Ingen av dessa detaljer har vetenskaplig grund. Kraftiga ögonbryn och markerade näsor förekommer i hela den europeiska befolkningen och kan inte kopplas till någon särskild etnisk grupp. Att söka efter sådana drag i familjeporträtt som ”bevis” för vallonanor leder alltid fel.
Vad är den så kallade knölen i nacken hos valloner?
Vallon knöl i nacken är en detalj från den folkliga myten om vallonutseendet. Det syftar på en liten upphöjning vid övergången mellan skallben och nacke som ibland framhölls som ”vallonkänneteckensbevis”. I själva verket är denna anatomiska variation vanlig i hela den europeiska befolkningen – utan koppling till vallonanor eller något annat etniskt ursprung. Även denna föreställning härstammar från rasbiologins pseudovetenskap kring sekelskiftet 1900.
Vem var Louis De Geer?
Louis De Geer (1587–1652) var den holländsk-vallonske entreprenör som organiserade huvuddelen av invandringen. Han föddes i Liège och familjen flyttade till Nederländerna. Från Amsterdam byggde han upp ett handelsimperium med järn som specialitet. På 1620-talet flyttade han delar av sin verksamhet till Sverige och blev ägare till Finspång-, Österby- och Leufstaverken. Han räknas som en av det tidiga svenska industrisamhällets viktigaste gestalter.
Vad är valloner och vad är en vallon?
Vad är en vallon? En vallon är en person som tillhör den fransk- och vallonskspråkiga folkgruppen från södra Belgien och norra Frankrike – med kärnområde runt Liège och Sedan. Vad är valloner som grupp? Vallonerna var 1600-talets ledande europeiska specialister på järnhantering och kom till Sverige främst 1620–1655 för att bygga upp den svenska järnindustrin. Ett vallon namn i familjen behöver inte betyda vallonanor – många valloner försvenskade sina efternamn tidigt.
Var kommer valloner ifrån och varifrån utvandrade de?
Var kommer valloner ifrån? Vallonerna kom från Vallonien i södra Belgien (särskilt Liègeområdet) och furstendömet Sedan i norra Frankrike. Sökningar på var kommer valloner ifrån och vart kommer valloner ifrån leder alla till samma svar: den fransk- och vallonskspråkiga regionen mellan Maas och Ardennerna. Vallonerna i Sverige – vallonerna i sverige – kom hit i tre invandringsvågor mellan 1620 och 1655, kulminerande 1643–1650.
Vad betyder ordet vallonblod eller valonblod?
Vallonblod (även stavat valonblod) är ett folkligt uttryck som antyder att en person har vallonanor. Uttrycket förekommer ofta i självbeskrivningar som ”jag har lite vallonblod i mig” eller om andra som ”hon har säkert vallonblod”. Uttrycket är rasbiologiskt färgat och saknar vetenskaplig grund. Modern DNA-forskning kan visa fädernelinjer via Y-DNA-test men det finns inget ”vallongen” som kan hittas i blodet.
Vilka svenska efternamn tyder på vallonursprung?
Bland kända valloner i sverige efternamn finns Anjou, Bonnevier, Bovin, De Geer, Drougge, Dubois, Gille, Goffin, Herou, Hubinette, Maniette, Martelleur, Mineur, Pira och Pousette. Sällskapet Vallonättlingar har dokumenterat cirka 540 valloner efternamn. Många valloner försvenskade dock sina vallonska efternamn redan efter någon generation, särskilt de som bodde utanför själva bruken. Detta gör att många ättlingar i dag har helt svenska efternamn utan att veta om det vallonska ursprunget.
Fanns det valloner i Värmland?
Ja, valloner i värmland förekom men i mycket mindre skala än i Uppland och Östergötland. Huvuddelen av vallonerna gick till Uppland (Leufsta, Österby, Gimo, Åkerby, Ullfors, Vessland, Dannemora) och till Finspång i Östergötland. Ett fåtal valloner kom också till bruk i Värmland, Södermanland och Västmanland. I Värmland fanns viss vallonsk närvaro vid enstaka bruk men aldrig i den koncentration som präglade uppländska bruksförsamlingar. Släktforskning på vallonanor i Värmland kräver vanligen att man följer familjen från de uppländska huvudbruken.
Vad var vallonsmide?
Vallonsmide var en järnframställningsmetod med två härdar – en smälthärd och en räckhärd – och hamring däremellan. Den gav ett renare och hårdare järn än det svenska smidet. Metoden var dyrare och krävde mer personal och mer kol men gav ett förstklassigt kvalitetsjärn som blev viktig svensk exportvara. Vallonsmidet fasades ut när Lancashireprocessen infördes i mitten av 1800-talet. Sista gången det användes kommersiellt var 1947.
Var arbetade vallonerna?
Främst vid järnbruk i Uppland och Östergötland. De viktigaste vallonbruken var Leufsta (Lövstabruk), Österby, Gimo, Åkerby, Ullfors och Vessland i Uppland samt Finspång i Östergötland. Bruksmiljöerna var tätt sammanhållna med egna kyrkor, skolor och bostäder – ett socialt mönster som bidrog till att vallonerna behöll sin identitet längre än många andra invandrade grupper.
Vem var Hasse Gille?
Lennart Hans Allan Gille (1931–2012), känd som Hasse Gille, var svensk smed, nyckelharpsbyggare och riksspelman från Österbybruk – han kallade sig själv ”den siste vallonsmeden” och var stålsmed i 14:e generationen. I den renoverade vallonsmedjan i Österby demonstrerade han den nu utdöda vallonsmidestekniken fram till sin död på nyårsafton 2012.
Hur släktforskar jag på verkliga valloner?
Börja med kyrkoböckerna för bruksförsamlingar i Uppland och Östergötland. Konsultera Sällskapet Vallonättlingars namnlistor och släkttavlor. Skaffa databasen VALLON 7 med cirka 170 vallonsläkter och över 147 000 personer. Studera de digitaliserade vallonkontrakten i Vallonkontrakt 2. Sveriges släktforskarförbunds handbok Vallonska rötter ger en grundlig genomgång av metodiken. Ett Y-DNA-test kan komplettera arkivarbetet på fädernesidan.
Källor och lästips
- Wikipedia – Valloner i Sverige
- SO-rummet – Vallonernas betydelse för svensk järnindustri
- Släkthistoria – Hitta vallonerna i släkten
- Världens historia – Myterna om Sveriges valloner
- Faktoider – Valloner (om rasbiologins ursprung)
- Douhan, Bernt. Arbete, kapital och migration. Valloninvandringen till Sverige under 1600-talet (1985).
- Florén, Anders & Ternhag, Gunnar (red). Valloner – järnets människor (Gidlunds förlag 2002).
- Bojs, Karin & Sjölund, Peter. Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren (Albert Bonniers Förlag 2016).
- Rydén, Göran. Baltic Iron in the Atlantic World.
- Dahlgren, E. W. Louis De Geer 1587–1652 (Uppsala 1923, faksimil 2002).
- Sveriges släktforskarförbund. Vallonska rötter (handbok av Sällskapet Vallonättlingar).
Fler artiklar på Domboksforskning
Hej!
Det här med att ha rötter från valloner är ganska intressant. Jag är svensk, som jag tror sedan 1550-talet. Om fadern till min svenske förfader kom till Sverige då, så stämmer det hyfsat med den födelseålder runt 1590, som jag med en bräcklig analys kommit fram till. Innan någon påpekar att denne inte kan ha varit vallon, så skriver jag att han var lett, från Baltikum. Detta är ett genetiskt faktum. Min förfader kan också ha kommit till Sverige redan på Medeltiden. Sedan kommer vi till detta med genetiska särdrag, som jag inte tycker att man helt ska förringa. Jag har aldrig tittat på min farfars, farmors ögon. Inte heller på min fars. Min mor hade inte den bakgrunden. Jag var blond fram till 18-årsåldern. Då blev jag alltmer cendré eller mörkblond som det stod i körkortet. Mina ögon kallades melerade. Jag kan se en ljusbrun till gul ring runt iris. Resten utanför för gråblått till grått. Jag har funderat på den där ljusbruna ringen, men den kan ju ha kommit redan från Lettland eller Karelen. Nu är har hjälpande vänner kommit fram till att jag efter många generationer är ättling till Colas Grenier och Maria Dubois. Bilden jag från av vallonsamhällen, alltså bruksmiljön, är att en smeds son gifte sig med en annan smeds dotter och detta fortsatte i flera generationer. Jag har inte full koll, men smederna var många! Mina vallonrötter blev masmästare. Den andra generationen den som föddes i Sverige var i mitt fall Frans Klasson (Classon) Garneij. Han träffade svenska Karin (inget mer är känt) år 1662. En enkel analys säger att sociala kittet lämnar masmästaren utanför smedernas skara. Dessutom fanns det inte lika många masugnar som smeder. Frans Klasson Garneijs söner som jag brås på hette Frans Fransson Garneij (* 1668 död 1732 Morarp) och Jakob Fransson Garneij (*1670 död 1735 Ramsberg). Ättlingarna till dessa två levde i olika miljöer fram tills min farfar (Jakob) träffade min farmor (Frans) och gifte sig 1915. Min far föddes 1916 och i honom träffades generna från Colas Grenier och Maria Dubois igen! Självfallet med flera gener från många andra människor. Mina vallonska rötter var masmästare en bit in på 1700-talet, och ättlingar var knutna till masugnen även efteråt . Alla typer av smeder har jag däremot på mitt fäderne. De går att finna i Voxna församling och andra platser. Min lettiska haplogrupp delar jag med en herre i Finland och en herre i Tyskland, men det är en helt annan historia! MVH Hans!
Intressant!
Min farfars systrar Trodde de var vallonsläkt. De åkte tom på vallonresa!
Enligt DNA från syssling visar att det rör sig om rötter i finska Norrland. Troligen resande folket.
Min farmor är vallonsläkt. Härstammar från Jean den gamla. Men min farmor har inte alls mörkt hår och bruna ögon!
Det fanns iofs även vallonbruk i Finland.Bruk fanns bla i
Svartå (1616)
Antskog (1630)
Billnäs (1641)
Fagervik (1646)
Fiskars (1649).
Namn på några släkter som kom till Sverige från Finland är Pira, Gilljam, Tillman.
Har hört att drag är avsaknad av örsnibbar och markerade hårflikar.
Hej!
Din text var ganska intressant. Hans ”Hasse” Gille är ju min farfars systerson! Min Farmor har alltid påstått att vi härstammar från valloner. På min farfars sida har jag forskat mig till slutet på 1600-talet (mästersmed, spiksmed, hammarsmed, rörbockare, smältare m.m.) men där börjar det bli komplicerat. Hmm, hon kanske hade rätt när allt kommer kring…
Tack för en informativ text!
jag och min släkt härstammar i från valon ledet. Min släkt kommer I från Dalarna/ Vansbro. Min farmor var bosatt i träkol, som barn och senare var de bosatt i samhället Vansbro. År 1908- till Nu.
vill ni ha mer information kontakta mig.
Hälsningar Maria Lilja/ Sällström.
På min fars sida är det väldigt många smeder i Östergötland och Sörmland. Där finns vallonerna Bonnevier som sedan gifte sig med tyska smeder, Qwarfordt, Corell och Köhler. Inget mörkt hår och inga bruna bruna ögon. På min mors sida är det soldater i Västerbottens kustland – och här finns det svarta håret, de mörkbruna ögonen och hyn som lätt blir solbränd. Så ser jag ut, liksom min mor och hennes far. Min teori är att dessa släktdrag kommer från s.k. oäkta barn, som tillkommit då en piga träffat en resande (dåförtiden kallades de tattare). Jag minns från min barndoms tidiga 50-tal då de kom till gårdarna och erbjöd sig att förtenna kopparkastruller och sälja trådarbeten. Det tyckte vi var spännande.
Jag har vallonrötter i både Sundsvall och Uppsala. Men, sedan finns släktkoppling från Sundsvall till Orvais bruk utanför Wasa. Finns ett svenskt namn på Orvais?