Fånggevaldiger

I domböckernas marginaler och i häradsrätternas protokoll dyker ibland en udda yrkesbeteckning upp: fångevaldiger. Det handlar om en av rättsväsendets mest fysiskt krävande befattningar, en man vars uppgift var att med vapen i hand föra fångar genom det svenska landskapet från häradsfängelse till tukthus, fästning eller spinnhus. För släktforskaren som stöter på termen i en bouppteckning eller dombok öppnas en värld av logistiska problem, rymningsförsök och en yrkeskår som rörde sig i gränslandet mellan militär, polis och stallpersonal.

Termen förekommer även i den kortare formen fångevald, och stavningen varierar kraftigt i äldre handlingar. Gevaldiger kommer från tyskans Gewaltiger, ungefär ”den som utövar makt”, och syftar på en person med befogenhet att bruka tvång. Inom den militära jurisdiktionen fanns även en högre tjänsteman kallad profoss eller gevaldiger med ansvar för militärhäkten, men fångevaldigern i civil mening var något annat: en transportväktare.

Vad termen betyder

En fångevaldiger var den person som bevakade fångar under själva fångtransporten. När en häradsrätt eller kämnärsrätt hade dömt en person till straffarbete, livstids fängelse eller avrättning på annan ort, krävdes att den dömde fördes från det lokala häradsfängelset till den anstalt där straffet skulle verkställas. Fångevaldigern följde med under hela resan, höll fången bevakad dag och natt, och svarade personligen med sitt eget skinn om fången rymde.

Yrket skilde sig från fångvaktaren som tjänstgjorde stationärt vid ett häkte eller tukthus. Fångevaldigern var en vägens man, ständigt på resa, och hans arbete bestod av långa ritter eller vandringar genom landskap där man sällan kände till vare sig vägar eller folk. Han var beväpnad, oftast med värja och pistol, och hade enligt instruktionerna rätt att skjuta en rymmande fånge om denne inte stannade på tillrop.

Historisk kontext

Fångtransporterna var under 1600- och 1700-talen en av kronans största logistiska utmaningar. Sverige var ett vidsträckt och glesbefolkat rike, och en fånge som dömts vid till exempel Vedbo härad i Småland kunde behöva föras hela vägen till Marstrands fästning, Carlstens fästning eller spinnhuset i Norrköping. En sådan resa kunde ta veckor och passerade ofta genom flera jurisdiktioner.

Under 1600-talet sköttes transporterna ofta på ett oorganiserat sätt. Häradet anlitade lokala män, ibland kronoskjutsbönder, ibland avdankade soldater, för att utföra uppdraget mot betalning. Efter hand som rättsväsendet professionaliserades under 1700-talet uppstod en mer fast organiserad kår av fångevaldigare, ibland fast anställda vid större fängelser, ibland anlitade per uppdrag av landshövdingeämbetet eller magistraten.

Yrket var farligt. Fångar gjorde regelbundna rymningsförsök, inte minst när vägen gick genom skog eller över obevakade vattendrag. Det förekom att fångevaldigare blev överfallna av fångens släktingar eller medbrottslingar som låg i bakhåll längs vägen. Vintertid kunde transporterna fastna i snöoväder, och det var inte ovanligt att både fånge och bevakare frös ihjäl eller drunknade vid osäkra isar.

Juridisk grund

I 1734 års lag regleras fångbehandlingen framför allt i Missgärningsbalken och Straffbalken, men de praktiska föreskrifterna för fångevaldigarens uppdrag återfinns i kungliga förordningar och i landshövdingarnas instruktioner. Redan 1698 års förordning om fångars förpassande gav landshövdingarna ansvar för att organisera transporterna i sina län, och denna ordning bekräftades och utvecklades under 1700-talet.

Av särskild betydelse var bestämmelsen att fångevaldigern var personligen ansvarig om fången rymde. Hade vaktaren brustit i tillsyn kunde han dömas att avtjäna återstoden av fångens straff, eller åtminstone betala dryga böter. I vissa fall stipulerades 40 daler silvermynt i böter, en summa som motsvarade flera månaders inkomst för en torpare eller en pigas hela årslön. Detta skapade ett starkt incitament att hellre skjuta en rymmande fånge än att låta honom undkomma.

Fångevaldigern hade enligt 1734 års lag, Missgärningsbalkens kapitel om våld och dråp, samma rätt som andra ämbetsmän att bruka nödvändigt våld i tjänsten. Sköt han en rymmande fånge skulle saken utredas av häradsrätten, men frikännande var det normala utfallet om vaktaren kunde visa att fången rymt och inte stannat på tillrop.

Hur termen förekommer i domböckerna

I domböckerna dyker fångevaldigern upp i flera typiska sammanhang. Det vanligaste är när en fånge skall föras vidare från häradsfängelset efter avkunnad dom. Då noteras ofta i protokollet att fången ”öfverlemnades til fångevaldigaren NN at förpassas til Marstrand” eller liknande formulering. Namnet på fångevaldigern skrivs ofta ut, vilket gör att forskaren kan följa en specifik tjänsteman över tid.

Andra typiska notiser handlar om rymningsförsök. När en fånge lyckats rymma under transport blev fångevaldigern ofta instämd till häradsrätten för att redogöra för händelsen. Sådana protokoll är ofta detaljerade och beskriver vägsträckan, tiden på dygnet, fångens beteende och hur rymningen gick till. För släktforskaren är dessa protokoll guldgruvor eftersom de namnger både fången, fångevaldigern och ofta även vittnen längs vägen.

En tredje kategori utgörs av mål där fångevaldigern själv står anklagad. Det kunde handla om misshandel av fången, om att ha släppt fången mot mutor, eller om att ha skjutit en fånge utan tillräcklig grund. I sådana fall ger protokollen ofta inblickar i fångevaldigerns sociala bakgrund, hans tidigare tjänstgöring och hans ekonomi.

Vanliga formuleringar att leta efter inkluderar: ”fångevaldigeren”, ”fångegevaldigern”, ”den som fången förpassade”, ”vakthafvande wid transporten” samt äldre stavningar som ”fångegewaldiger” med w.

Forskartips för släktforskare

• Sök i häradsrättens saköreslängder. Fångevaldigare som dömts till böter för bristande tillsyn finns med i saköreslängderna, ofta med yrkesbeteckning utskriven. Detta är ett snabbt sätt att identifiera personer som arbetat i yrket.
• Följ kedjan av jurisdiktioner. En fånge fördes ofta genom flera härader på väg till slutdestinationen. Om din anfader var fångevaldiger kan han nämnas i domböcker från flera olika härader längs den vanliga vägsträckan. Kartlägg de typiska rutterna mellan ditt landskap och närmaste fästning eller tukthus.
• Konsultera landshövdingens räkenskaper. Eftersom fångevaldigaren ofta avlönades av kronan via landshövdingeämbetet finns betalningsnoteringar i länsräkenskaperna, som idag förvaras på Riksarkivet och landsarkiven. Här kan man finna namn, datum och belopp som inte syns i domböckerna.
• Granska bouppteckningar efter fångevaldigare. En fångevaldigers bouppteckning innehåller ofta vapen, ridutrustning, järnbojor och kedjor som tjänsteattribut. Sådana föremål i en bouppteckning kan vara en indikation på yrket även om titeln inte uttryckligen anges.
• Tänk på sociala kopplingar till militären. Många fångevaldigare var avskedade soldater eller underofficerare, och deras militära bakgrund framgår ibland av husförhörslängder och rullor. Korskontrollera mot generalmönsterrullorna i Krigsarkivet.

Vanliga frågor

Var fångevaldigern samma sak som en fångvaktare?

Nej. Fångvaktaren tjänstgjorde stationärt vid ett häkte, slott eller tukthus och hade ansvar för fångarna under deras vistelse där. Fångevaldigern däremot var en transportväktare som följde fången på resan mellan olika anstalter eller från häradsfängelset till verkställighetsorten. De båda yrkena kunde dock i mindre städer utföras av samma person vid olika tillfällen.

Vad hände om fången rymde under transporten?

Fångevaldigern blev personligen ansvarig och kunde dömas till böter, ibland upp till 40 daler silvermynt, eller i värsta fall att själv avtjäna återstoden av fångens straff om vårdslösheten ansågs grov. Detta gjorde att fångevaldigarna ofta hellre använde vapen mot rymmande fångar än riskerade eget straff. Häradsrätten utredde varje rymningsfall noggrant.

Hur var fångevaldigaren beväpnad?

Den vanliga utrustningen bestod av värja eller huggare samt en eller två pistoler. Fången själv var oftast belagd med handbojor av järn, fotbojor eller en kedja som band honom vid fångevaldigerns sadel. På vintern användes ibland täckta slädar med särskilda lås. Allt detta noteras stundom i bouppteckningar efter avlidna fångevaldigare.

Var hittar jag domboksprotokoll om fångtransporter?

De finns främst i häradsrättens renoverade domböcker, som förvaras på landsarkiven och numera även är digitaliserade hos Riksarkivet via SVAR. Sök i protokollen vid de tingsterminer som följde närmast efter en dom om straffarbete eller fängelse. Även stadens kämnärsrätt och rådhusrätt kan innehålla relevanta notiser om transporter genom stadens jurisdiktion.

Var fångevaldigaryrket vanligt förekommande?

Yrket var inte stort räknat i antal personer, men det fanns i varje län och i de flesta härader fanns någon man som regelbundet anlitades för uppdraget. Under 1700-talets senare hälft, när tukthusen växte och allt fler dömdes till straffarbete, ökade behovet och en mer professionell kår av fångevaldigare växte fram, särskilt knuten till de större städerna och länshäktena.