Nattmän

I de svenska domböckerna från 1600- och 1700-talen dyker termen nattman upp i sammanhang som rör samhällets mest föraktade yrkesutövare. Nattmannen utförde sysslor som ingen annan ville ta i, och han levde i utkanten av byn både bokstavligt och socialt. För släktforskaren är termen viktig att känna till, eftersom en förfader som benämns nattman i domboksprotokollen tillhörde en grupp människor med särskild rättslig och social ställning.

Särskilt i de skånska domböckerna är nattman ett vanligare ord än det mer kända rackare, vilket speglar regionala språkliga skillnader inom det tidigmoderna Sverige. Att förstå vad nattmannen gjorde, var han fanns i samhällshierarkin och hur han framträder i protokollen ger en djupare bild av det förmoderna rättssamhället.

Vad termen betyder

Nattman är den södra svenska benämningen på det som i andra delar av landet kallades rackare. Yrket innefattade en rad sysslor som ansågs orena eller vanärande enligt tidens sed. Hit hörde att rensa latriner och avträden, att ta hand om självdöda djur, att flå hästar och andra kreatur, samt att begrava självmördare och avrättade brottslingar utanför kyrkogården. Nattmannen tjänstgjorde också ofta som bödelns medhjälpare vid avrättningar och kroppsstraff.

Namnet nattman kommer av att arbetet ofta utfördes nattetid. Genom att utföra sysslorna i mörker undvek nattmannen att synas, eftersom mötet med honom ansågs vanärande för vanliga sockenbor. En bonde som hjälpte en nattman eller ens delade mat med honom kunde själv riskera att bli betraktad som oren.

Historisk kontext

Föreställningen om vissa yrken som vanärande har djupa rötter i medeltidens Europa. I tysk och nordeuropeisk tradition fanns en lång rad så kallade oärliga yrken, där bödeln och rackaren var de mest framträdande. Denna tradition kom till Sverige genom det tyska inflytandet på rättsväsen och städer under medeltiden och förstärktes under 1500- och 1600-talen.

I södra Sverige, särskilt i Skåne, Blekinge och Halland, etablerades termen nattman parallellt med eller istället för rackare. Att Skåne länge tillhörde Danmark spelar in. Det danska språkbruket hade natmand som vedertagen yrkesbeteckning, och denna term fortsatte att användas långt efter att landskapen blivit svenska 1658. I de skånska domböckerna från sent 1600-tal och hela 1700-talet förekommer därför ordet nattman betydligt oftare än rackare.

Nattmannen var som regel knuten till en stad eller ett härad och fick sin försörjning genom en kombination av lön, avgifter för enskilda uppdrag och bisysslor. Han bodde ofta utanför stadsporten eller i utkanten av byn, ibland tillsammans med flera generationer av samma släkt. Yrket gick nämligen i arv, eftersom få utomstående var villiga att gifta in sig i nattmansfamiljer. Detta ledde till att nattmännen bildade egna nätverk över stora geografiska områden, där döttrar och söner giftes bort till nattmän eller rackare i grannprovinser.

Juridisk grund och social ställning

Före 1734 års lag reglerades nattmannens ställning främst genom sedvanerätt och kunglig förordning. Yrket räknades till de oärliga, vilket innebar att nattmannen inte kunde vittna i rätten på samma villkor som andra, inte kunde tas upp i skrå och inte fick begravas i mitten av kyrkogården utan hänvisades till utkanterna.

I 1734 års lag avskaffades flera av de formella inskränkningarna för bödlar och nattmän, men i praktiken levde stigmat kvar långt in på 1800-talet. Missgärningsbalken reglerade dock fortfarande de uppdrag nattmannen utförde åt rättsväsendet, såsom hantering av kroppar efter avrättade och självspillingar. Enligt äldre rätt skulle självmördare begravas i skogen eller utanför kyrkogårdsmuren, och denna uppgift föll på nattmannen.

När en nattman eller hans hustru bröt mot lagen kunde det dyka upp som vanliga mål i häradsrätten, men formuleringarna i protokollen avslöjar ofta en nedlåtande hållning. En bot på 3 daler silvermynt, motsvarande ungefär en veckas lön för en daglönare, kunde drabba den som vägrade ta emot nattmannens tjänster eller den som misshandlat honom utan att domstolen tog hans försvar i samma utsträckning som för en vanlig bonde.

Hur termen förekommer i domböckerna

I de skånska domböckerna möter släktforskaren formuleringar som ”Nattmannen Anders Pehrsson i Malmö” eller ”natmandens hustru Karin”. I äldre protokoll från sent 1600-tal förekommer även stavningen natmand som danskt arv. I Småland och Blekinge skiftar bruket mellan nattman och rackare, ibland inom samma dombok.

Typiska mål där nattmannen nämns är:

• Tvister om betalning för utförda tjänster, exempelvis rensning av avträden eller borttagande av självdöda kreatur
• Misshandelsmål där nattmannen är offer eller gärningsman, ofta i samband med att någon vägrat erkänna honom som likställd
• Arvstvister inom nattmansfamiljer, där bouppteckningar kan ge ovärderlig information om släktskap
• Mål om vanärande beröring, där en hantverkare eller bonde anklagat någon för att ha gjort honom oärlig genom att tvinga honom utföra nattmanssysslor
• Brottmål där nattmannen kallats in för att verkställa kroppsstraff åt bödeln

I bouppteckningar efter nattmän finner forskaren ofta en blandning av enkelt bohag och specialiserade verktyg som flåknivar, krokar och tunnor. Värdet av kvarlåtenskapen var vanligen lågt, men inte alltid. En etablerad stadsnattman kunde äga både hus och redskap till betydande värde, eftersom han hade monopol på sina sysslor inom sitt distrikt.

Forskartips för släktforskare

Om du misstänker att en förfader var nattman eller har stött på termen i protokollen, finns flera konkreta vägar att gå vidare:

• Sök systematiskt i häradsrättens domböcker för det aktuella distriktet. Nattmännen omnämns ofta vid sina yrkestitlar snarare än med släktnamn, så använd yrket som sökord i register och databaser.
• Granska stadens räkenskaper. Nattmännen i städerna fick lön ur kassan och deras namn finns i magistratens räkenskapsböcker, vilket kan ge årtal och försörjningsförhållanden.
• Följ giftermålsmönstren. Eftersom nattmansfamiljer gifte sig inom yrkesgruppen kan du ofta spåra släkten över flera provinser. En nattmansdotter i Kristianstad kan vara gift med en rackare i Växjö eller en bödelsdräng i Karlskrona.
• Använd kyrkoböckerna med försiktighet. Nattmän och deras familjer noterades ibland separat i dödböckerna, och begravningsplatsen kan anges som ”utanför muren” eller ”i nordvästra hörnet”, vilket bekräftar identifikationen.
• Konsultera bouppteckningarna vid häradsrätten eller rådhusrätten. En bouppteckning efter en nattman ger inte bara ekonomisk information utan också släktrelationer som kan vara svåra att hitta annars.

Tänk också på att skammen kring yrket innebar att efterkommande generationer ofta sökte sig till andra orter och bytte yrke. En son till en nattman kunde bli soldat, dräng eller torpare och därmed försvinna ur de tydligt markerade källorna. Att backa baklänges från en förfader med oklar bakgrund i 1800-talet kan ibland leda till en nattmansfamilj på 1700-talet.

Vanliga frågor

Är nattman och rackare samma sak?

Ja, i praktiken syftar termerna på samma yrke och samhällsroll. Skillnaden är geografisk. Nattman användes främst i södra Sverige, särskilt i Skåne, Blekinge och Halland, medan rackare var det vanligare ordet i Svealand och Norrland. I de skånska domböckerna är nattman den klart dominerande termen.

Varför kallades han just nattman?

Namnet kommer av att flera av sysslorna utfördes på natten. Att rensa latriner, frakta bort självdöda djur och begrava självmördare gjordes i mörker för att undvika möte med vanliga sockenbor. Mötet med en nattman ansågs vanärande, och nattarbetet var ett sätt att minimera dessa möten.

Kunde en nattman gifta sig med vem som helst?

I praktiken nej. Det sociala stigmat innebar att vanliga bondfamiljer eller hantverkare inte gifte bort sina döttrar till nattmän. Giftermål skedde därför inom yrkesgruppen, mellan nattmans-, rackar- och bödelsfamiljer, ofta över stora geografiska avstånd.

Hur kan jag se i bouppteckningen att en person var nattman?

Yrkestiteln anges normalt direkt efter namnet i bouppteckningens inledning. Dessutom är innehållet talande. Förekomsten av flåknivar, krokar, tunnor för latrinhantering och liknande verktyg pekar tydligt på yrket. Bouppteckningen kan också nämna boställe utanför stadsmuren eller i byns utkant.

Försvann nattmansyrket efter 1734 års lag?

Nej, yrket fortsatte långt efter att de formella inskränkningarna mildrats. Behovet av latrinrensning och hantering av självdöda djur kvarstod, och stigmat kring yrket levde kvar in på 1800-talet. Först med moderniseringen av städernas renhållning och kyrkogårdsväsende under sent 1800-tal försvann nattmannen som distinkt yrkesgrupp.