Den svenska sportreferat-traditionen är knappt hundra år gammal och började i radion, inte i teverutan. När en match sändes direkt för första gången satt lyssnaren hemma i köket med en högtalare och ingenting annat. Bilden fanns bara i reporterns ord. Det är därför den svenska kommentatorstraditionen fortfarande låter som den gör: den föddes i ett medium där rösten var tvungen att göra allt jobb.
Tidningsreferatet kom först. Under 1800-talets slut och 1900-talets början rapporterade dagspressen om idrottstävlingar i ett torrt, protokollartat språk som mest liknade en resultatlista med kommentarer. Vill du se hur det såg ut med egna ögon finns tidningarna digitaliserade hos Kungliga biblioteket, där du kan söka i svensk dagspress långt tillbaka. Det är samma sorts arbete som när man letar i domböcker: du läser en text skriven för samtiden, inte för dig.
Radion tvingade fram ett helt nytt språk
Här hände det egentliga. En tidningsskribent kunde sitta efteråt och välja sina ord. Radioreportern hade sekunder på sig och lyssnaren såg ingenting.
Det tvingade fram tekniker som fortfarande sitter kvar. Reportern måste tala om var bollen är, hela tiden, utan att låta som en uppläsare av positionsangivelser. Han måste ge lyssnaren en karta över planen i huvudet, hålla reda på elva spelare per lag och samtidigt förmedla om det som händer är farligt eller ofarligt. Tonläget blev en del av informationen. Stiger rösten är något på gång, sjunker den var det ingenting.
Det utdragna målropet, det där som kan pågå i tio sekunder, är inte ett påhitt av en enskild kommentator utan en direkt konsekvens av radiomediet. Lyssnaren behövde veta att bollen gått in innan reportern hann formulera en mening. Ett långdraget vokalljud är den snabbaste signal ett mänskligt röstorgan kan skicka. Att det överlevde in i teve-eran, där tittaren ju ser bollen gå in, säger något om hur starkt ett format kan sitta i kroppen på en yrkeskår. Sveriges Radio har lagt ut klassiska referat i sitt arkiv och där hör man mycket tydligt hur tonen förändras decennium för decennium.
Under 1930- och 40-talen var reportern formell. Han talade till lyssnaren, inte med honom. Från 1950-talet och framåt lossnade det och den svenska sportreportern blev en person med igenkännbar röst och egna favorituttryck. Publiken började ha åsikter om reportrarna själva. Det är en avgörande förskjutning: när kommentatorn blir en offentlig figur börjar han också spela en roll, inte bara beskriva.
Televisionen kunde ha dödat referatet. Tittaren ser ju allt. I stället delade sig yrket i två. Kommentatorn skulle inte längre beskriva vad som hände utan förklara varför och lägga till det kameran inte visade: statistik, bakgrund, skadeläge, en anekdot om högerbacken. Vid sidan av honom sattes så småningom en expert, ofta en före detta spelare och dialogen mellan de två blev ett eget format. Den arbetsfördelningen är fortfarande grunden i varje svensk fotbollssändning, en tradition som dagens sportjournalistik fortfarande bygger vidare på.
Samtidigt växte fotbollen som folkrörelse och gav referaten något att bära. Allsvenskan grundades den 13 januari 1924 och firade hundra år 2024. Under de decennierna byggdes de namn och siffror som kommentatorerna sedan kunde hänvisa till i förbifarten, som Tore Kellers 143 mål för IFK Göteborg mellan 1936 och 1951. En kommentator utan ett gemensamt minne att spela på har ingenting att göra.
Kommentatorn är en historisk källa, inte bara underhållning
Ett inspelat referat är ett tidsdokument av precis samma slag som ett sockenstämmoprotokoll eller en dombok. Det säger något om händelsen men mer om samtiden som beskrev den.
Lyssna på hur en reporter från 1958 talar om motståndarlaget, om domaren, om publiken. Vilka ord används om spelarnas kroppar. Vad tas för givet och behöver inte förklaras. Vad tilltalas lyssnaren som, en gäst eller en kamrat. Där ligger materialet. Samma metod som när du läser en dombok från 1670-talet och lägger märke till vad rätten tyckte var självklart och därför inte skrev ut.
Kungliga bibliotekets dagstidningssamling är rätt startpunkt för arkivsök
Börja med tidningarna. Sportreferat i dagspress finns i Kungliga bibliotekets dagstidningssamling och där kan du följa samma matcher genom flera tidningar och se hur olika redaktioner beskrev dem. Lokaltidningar är ofta mer givande än rikspressen, eftersom de skrev om spelare som läsarna kände personligen.
Ljudet är svårare. Delar av det äldre radioarkivet finns publicerat, resten kräver att du kontaktar arkivinstitutionen direkt.
För föreningsmaterial, protokoll, medlemsförteckningar och korrespondens, är Riksarkivets sökingång rätt plats. Idrottsföreningar lämnade ifrån sig arkiv precis som alla andra föreningar och där ligger namnen på människorna som referaten handlade om.
Har du en släkting som spelade i något lag på 1930-talet finns hen troligen omnämnd i en lokaltidning. Ett par rader, ett efternamn, en position. Bakom den raden text finns en hel människa. Det är samma arbete som med emigrantforskning eller bouppteckningar: du samlar korta omnämnanden tills de bildar ett liv.
Nästa gång du hör en kommentator dra ut på ett målrop, tänk på att formen kommer från en tid då någon satt vid en mikrofon och var den enda kontakten mellan tusentals lyssnare och en boll de aldrig skulle få se.
