Dubbelt hor

I 1600- och 1700-talens domböcker återkommer dubbelt hor som ett av de allvarligaste sedlighetsbrotten. Termen pekar på en sexuell förbindelse mellan två personer där båda var gifta med någon annan, och brottet kunde i värsta fall leda till dödsstraff. För släktforskaren är detta en viktig term att känna igen, eftersom den ofta dyker upp i tingsrättsprotokoll, kyrkoräkenskaper och hovrättsakter.

Den äldre stavningen tvefalt hor förekommer också i protokollen, särskilt under 1600-talet. Att förstå skillnaden mellan dubbelt hor, enkelt hor och lönskaläge är avgörande för att tolka vad som faktiskt hände med en ana som hamnade inför rätta, och vilka konsekvenser det fick för familjen och arvet.

Vad termen betyder

Dubbelt hor avser en utomäktenskaplig sexuell förbindelse där båda parter var gifta med andra personer än varandra. Detta skilde brottet från enkelt hor, där endast den ena parten var gift, och från lönskaläge, där båda var ogifta.

Till dubbelt hor räknades även tvegifte, det vill säga att ingå nytt äktenskap medan ett tidigare bestod. Eftersom den första hustrun eller mannen fortfarande levde och äktenskapet inte var upplöst, betraktade lagen den nya förbindelsen som ett dubbelt hor i juridisk mening, även när parterna kanske trodde sig vara fritt gifta.

Historisk kontext

Synen på hor som ett dödsdomsbrott har sina rötter i den lutherska ortodoxin och i Mose lag, som under 1500- och 1600-talen fick stort genomslag i svensk rättskipning. Karl IX:s appendix till landslagen, ofta kallat det mosaiska tillägget, föreskrev dödsstraff för en rad sedlighetsbrott med hänvisning till Gamla testamentet.

Under hela 1600-talet var hor det överlägset vanligaste brottet bland dem som ledde till dödsdom i häradsrätternas och rådstuvurätternas protokoll. Detta innebär inte att hundratals människor faktiskt avrättades, men att domsluten formellt löd på döden var standard. En central vändpunkt kom år 1653, då dödsstraffet för enkelt hor avskaffades. Därefter utdömdes dödsdom endast för dubbelt hor, medan enkelt hor straffades med böter och kyrkoplikt.

Trots den hårda lagstiftningen mildrades påföljderna ofta i praktiken. Hovrätten hade till uppgift att granska samtliga dödsdomar, och i många fall benådades de dömda. En vanlig mildrad påföljd blev spöstraff för män och risstraff för kvinnor, kombinerat med offentlig kyrkoplikt, vilket innebar att den dömde fick stå på pliktpallen i kyrkan inför hela församlingen flera söndagar i rad.

I 1734 års lag

Med 1734 års lag systematiserades sedlighetsbrotten i Missgärningsbalken. I kapitel 56 reglerades horsbrotten särskilt. Där stadgades att vid dubbelt hor skulle båda mistade livet, alltså att både mannen och kvinnan skulle dömas till döden. Lagen gjorde alltså ingen åtskillnad i straff mellan könen för detta brott, vilket är värt att notera eftersom kvinnor annars ofta drabbades hårdare i sedlighetsmål.

Lagen innehöll dock viktiga procedurregler. Målsägarrätten tillhörde den bedragna parten, vilket i praktiken oftast innebar den gifte mannens hustru. Om hon vägrade att väcka åtal mot sin make och dennes älskarinna, kunde rättsprocessen inte fullföljas i sin strängaste form. Detta gav hustrun en betydande, om än utsatt, position i hanteringen av brottet, och förklarar varför många fall aldrig nådde dödsdom utan stannade vid böter eller kyrkoplikt efter förlikning.

Alla dödsdomar skulle dessutom underställas hovrätten för prövning. Hovrätterna i Stockholm, Jönköping, Åbo och senare Greifswald, Vasa och Christianstad använde sin granskningsrätt aktivt för att mildra domar, ofta genom att omvandla dödsstraff till kroppsstraff och kyrkoplikt.

Hur termen förekommer i domböckerna

I domböckerna formuleras anklagelsen ofta som att någon ”beslagits med dubbelt hor” eller ”bedrivit tvefalt hor”. Protokollen följer vanligen ett bestämt mönster:

• Angivelsen: Vem som anmält brottet, ofta kyrkoherden, länsmannen eller den bedragna hustrun.
• Bevisningen: Vittnesmål om umgänge, eventuell graviditet hos kvinnan, samt parternas egna bekännelser.
• Civilståndet: Uttryckliga noteringar om att båda parter är gifta, ofta med makarnas namn angivna.
• Domslutet: Formuleringar som ”dömes till döden efter Missgärningsbalken 56 kap.”, ofta följt av ”underställes Kongl. Hofrättens nådiga pröfning”.

Tvegiftesfall känns igen på att protokollet ofta beskriver hur en man flyttat till en ny socken, presenterat sig som ogift eller änkling, och ingått nytt äktenskap. När den första hustrun dyker upp eller skriver brev till prästen avslöjas bedrägeriet, och målet drivs då som dubbelt hor.

I 1700-talets domböcker är det vanligt att finna anteckningen ”benådad från livet” i marginalen eller i ett senare protokoll, med hänvisning till hovrättens utslag. Då följer ofta en uppgift om det mildrade straffet, exempelvis 40 par spö, tre slag av paret, samt uppenbar kyrkoplikt i hemförsamlingen.

Forskartips för släktforskare

Om du misstänker att en ana varit inblandad i ett horsmål finns flera vägar att gå:

• Följ kedjan tingsrätt till hovrätt. Hittar du en dödsdom i häradsrättens dombok, leta efter motsvarande akt i hovrättens renoverade domböcker och utslagshandlingar. Där framgår det slutliga straffet.
• Granska kyrkoräkenskaperna. Offentlig kyrkoplikt noterades ofta i sockenstämmoprotokollen eller i särskilda absolutionsböcker. Här kan du hitta anor som aldrig dömdes till döden men ändå genomgick kyrkoplikt för hor.
• Kontrollera födelseböckerna noggrant. Ett oäkta barn vars mor är en gift kvinna, eller vars far anges vara en gift man, är ett starkt indicium på ett horsmål. Prästen skrev ofta in den utpekade fadern med tillägget ”gift man”.
• Sök i flera socknar vid tvegifte. Om en ana plötsligt dyker upp i en ny socken och gifter sig, kontrollera alltid om det finns en tidigare vigsel i en annan socken. Tvegiftesfall sträcker sig ofta över flera län.
• Använd hovrättens liber causarum. Dessa register över inkomna mål är ett utmärkt hjälpmedel för att lokalisera horsmål från en viss tid och ort, även när du saknar exakt datum för häradstinget.

Tänk också på att ett horsmål kunde få långtgående konsekvenser för arvet. Den oskyldiga maken kunde få rätt till skilsmässa, och den brottsliga parten förlorade ofta sin giftorätt i boet. Detta syns sedan i bouppteckningar och arvskiften, där den bortgifta parten kan vara helt utesluten.

Vanliga frågor

Vad är skillnaden mellan dubbelt hor och enkelt hor?

Dubbelt hor innebar att båda parterna i den otillåtna förbindelsen var gifta med andra. Vid enkelt hor var endast den ena parten gift, medan den andra var ogift. Före 1653 kunde båda brotten leda till dödsstraff, men därefter gällde dödsstraff enligt lagen endast för dubbelt hor.

Avrättades verkligen människor för dubbelt hor?

Ja, särskilt under 1600-talet förekom faktiska avrättningar, men de blev allt ovanligare under 1700-talet. Hovrätten prövade alla dödsdomar och benådade ofta de dömda. Den vanliga mildrade påföljden var spö- eller risstraff i kombination med offentlig kyrkoplikt, vilket innebar en hård men inte dödlig bestraffning.

Varför räknades tvegifte som dubbelt hor?

Eftersom det första äktenskapet juridiskt fortfarande bestod, betraktades varje sexuell förbindelse inom det nya äktenskapet som hor mellan två gifta personer. Den bedragna maken eller hustrun i det första äktenskapet hade fortfarande sina rättigheter i behåll, vilket gjorde det nya förhållandet till ett dubbelt horsbrott i lagens mening.

Vilken roll spelade den bedragna hustrun i rättsprocessen?

Hustrun till den gifte mannen hade målsägarrätten. Hon kunde alltså driva åtalet, men också välja att avstå. Vägrade hon att medverka kunde det fullständiga åtalet för dubbelt hor avstyras, och målet stannade ofta vid lindrigare påföljder. Detta gjorde hennes ställning juridiskt viktig, även om hon socialt befann sig i en mycket utsatt position.

Var hittar jag domar för dubbelt hor i arkiven?

Sök först i häradsrättens eller rådstuvurättens domböcker för den aktuella socknen och tiden. Eftersom alla dödsdomar underställdes hovrätten finns ofta utförligare handlingar i hovrättens arkiv, både i renoverade domböcker och i utslagshandlingar. Kyrkoarkivens sockenstämmoprotokoll kan komplettera bilden med uppgifter om kyrkoplikten.