Begreppet bergslag möter släktforskaren ofta i domböcker och bouppteckningar från det område som sträcker sig genom Bergslagen, det vill säga gränstrakterna mellan Västmanland, Dalarna och Värmland. Termen betecknar både ett geografiskt område med gruv- och bergshantering och en juridisk-administrativ enhet med egen rättskipning och särskilda privilegier för invånarna.
För den som forskar i bergsmanssläkter blir kunskapen om bergslagens organisation helt avgörande. Bergsmännen lydde nämligen inte under den vanliga häradsrätten i samma utsträckning som andra bönder, utan hade egna bergstingsrätter där tvister kring gruvdrift, hyttor och hammarsmedjor avgjordes. Detta innebär att handlingar rörande bergsmanssläkter delvis återfinns på andra ställen än de vanliga häradsrättsarkiven.
Vad termen betyder
Ett bergslag var ursprungligen en sammanslutning av bergsmän som gemensamt drev en gruva eller en grupp gruvor med tillhörande hyttor och smedjor. Ordet lag betyder här sällskap eller kompani, ungefär som i båtlag eller arbetslag. Med tiden kom begreppet att beteckna även det geografiska område inom vilket dessa bergsmän verkade och de privilegier som följde med detta.
Bergslagen var alltså samtidigt tre saker: en personkrets (de privilegierade bergsmännen), ett territorium (det avgränsade området med bergsbruk) och en rättslig enhet (med egen jurisdiktion i bergsfrågor). I domboksmaterialet kan termen avse vilken som helst av dessa betydelser, och kontexten avgör vilken som är aktuell.
Historisk kontext
De svenska bergslagen växte fram under medeltiden, med Stora Kopparbergs bergslag i Falun som det äldsta och mest betydande. Redan på 1300-talet hade Magnus Eriksson utfärdat privilegiebrev för Kopparberget, och successivt fick andra bergslag liknande rättigheter. Under Gustav Vasas tid och framåt blev bergshanteringen en av rikets viktigaste näringar, och kronan hade starkt intresse av att skydda och reglera den.
De mest kända bergslagen omfattade Stora Kopparbergs bergslag i Falun med kopparbrytning, Sala bergslag med silvergruva, Norbergs bergslag med järnmalm samt Skinnskattebergs bergslag, Hedemora bergslag och i Värmland Filipstads bergslag. Varje bergslag hade sin egen organisation, sina egna privilegier och sin egen rättskipning, även om grunddragen liknade varandra.
Bergsmännen var formellt fria bönder men hade en särställning som närmast kan jämföras med skattefrälse. De hade hereditära privilegier som gick i arv inom släkten, vilket gav dem en friare ställning än vanliga bönder. De var befriade från vissa skatter och pålagor, men i gengäld förväntades de leverera koppar, järn eller silver till kronan i bestämda kvantiteter.
Juridisk grund och bergstingsrätten
Bergsmännens särställning vilade på en lång rad privilegiebrev och förordningar som successivt kodifierades. Den centrala myndigheten på riksnivå var Bergskollegium, inrättat 1637, som hade både administrativa och dömande funktioner i bergsfrågor. Under Bergskollegium lydde bergmästarna ute i bergslagen, och under dem fanns bergstingsrätterna.
En bergstingsrätt motsvarade i hierarki ungefär en häradsrätt, men dess kompetens var sakligt begränsad till bergsfrågor. Tvister rörande gruvandelar, hyttdrift, kolning, malmtransporter, hammarsmedjornas verksamhet och bergsmännens inbördes mellanhavanden hördes inför bergstinget. Brottmål och allmänna civilmål gick däremot fortfarande till häradsrätten, även om bergsmännen var parter.
När 1734 års lag trädde i kraft påverkade detta inte direkt bergsmännens särställning, eftersom bergsprivilegierna räknades som speciallagstiftning vid sidan av allmän lag. Bergstingsrätterna fortsatte därför att tillämpa egna författningar, främst Bergsordningen från 1649 med senare tillägg. Först under 1800-talet började dessa specialdomstolar gradvis avvecklas, och 1852 upphörde bergstingsrätterna definitivt när bergsmålen överfördes till de allmänna domstolarna.
Hur termen förekommer i domböckerna
I domböckerna möter släktforskaren bergslagstermen i flera typiska sammanhang. En vanlig formulering är att en person betecknas som ”bergsman uti Norbergs bergslag” eller ”hammarsmed vid N. hytta i Skinnskattebergs bergslag”. Sådana uppgifter är guld värda eftersom de både placerar personen geografiskt och anger hans sociala och yrkesmässiga ställning.
I bergstingsprotokollen återfinns mål som rör:
- Gruvandelar, kallade fjärdeparter eller kuxar, vid arv och delningar
- Tvister om kolningsrätter i skogen, eftersom hyttorna krävde stora mängder träkol
- Skuldfordringar mellan bergsmän, hyttägare och bruksägare
- Klagomål mot masmästare, smältare och andra bergsarbetare
- Reglering av malmskifte och produktionsmängder
När en bergsman avled förekom ofta att bouppteckningen togs upp inför bergstinget och inte inför häradsrätten, särskilt om dödsboet innehöll andelar i gruvor och hyttor. Detta är viktigt att känna till för släktforskaren, eftersom bouppteckningen i sådana fall kan saknas i häradsrättens arkiv men finnas bevarad i bergstingets handlingar.
Vid sidan av de rena bergstingsprotokollen förekommer också bergshandlingar i de vanliga häradsrättsdomböckerna. Detta gäller särskilt brottmål där bergsmän var inblandade och civilmål som rörde fastighet och arv utanför själva bergsbruket. En noggrann läsning av båda materialen ger den fullständigaste bilden.
Forskartips för släktforskare
För den som forskar i bergsmanssläkter finns flera konkreta tillvägagångssätt som kan ge resultat utöver det vanliga.
1. Sök i specialdomstolarnas arkiv vid Riksarkivet. Bergstingsrätternas protokoll och handlingar förvaras separat från häradsrätternas, under Riksarkivets arkivförteckning för specialdomstolar. Bergskollegiums arkiv är också en huvudkälla, med protokoll, suppliker och utredningar som ofta innehåller släkthistoriska uppgifter om bergsmän över hela landet.
2. Använd jordeböcker och mantalslängder parallellt. Bergsmännen finns redovisade i särskilda kolumner i mantalslängderna, ofta med uppgift om gruvandel eller hyttandel. Jordeböckerna anger om en gård var bergsfrälse, krono eller skatte, vilket säger mycket om släktens status.
3. Identifiera gruvandelar och kuxar i bouppteckningar. En bergsmans bouppteckning innehåller typiskt poster som ”1/16 uti N. gruva” eller ”andel uti N. hammare med tillydande lott uti masugnen”. Dessa andelar är ofta nyckeln till att följa släkten bakåt, eftersom de gick i arv genom generationer och nämns i flera samtida handlingar.
4. Kombinera bergstingsprotokoll med kyrkböcker. Bergsmännens yrkesbeteckningar är ovanligt rika och varierade. I kyrkböckerna kan en förfader kallas bergsman, masmästare, hyttdräng, kolare, hammarsmed, mästersmed eller räckarsmed. Dessa termer hänger samman med en bestämd plats i bergslagets hierarki och kan styra forskningen mot rätt arkivserier.
5. Tänk på de geografiska gränserna. Bergslagens gränser följde inte alltid sockengränserna eller häradsgränserna. En gård kunde ligga inom ett bergslag i juridisk mening men tillhöra ett annat härad i kyrkligt och allmänt rättsligt avseende. Kontrollera därför alltid vilket bergslag, härad och socken som gällde för den ort där förfadern bodde, och sök i samtliga arkiv.
Vanliga frågor
Vad är skillnaden mellan en bergsman och en vanlig bonde?
En bergsman hade hereditära privilegier som gav honom rätt att bryta malm, driva hytta och äga andelar i bergsbruk. Han var skattskyldig till kronan men på andra villkor än vanliga skattebönder, ofta genom leveranser av koppar eller järn istället för penningskatt. Bergsmännen hade också egen domstol i bergsfrågor och stod socialt över de flesta bönder, men under frälset.
Var hittar jag bergstingsrätternas protokoll?
Bergstingsrätternas arkiv förvaras vid Riksarkivet under rubriken specialdomstolar. Stora Kopparbergs bergslags, Sala bergslags och övriga bergslags handlingar har egna arkivserier. En del material finns även digitaliserat via Riksarkivets söktjänst, men det mesta måste fortfarande beställas fram i original eller på mikrofilm.
Kan en bergsmans bouppteckning finnas i häradsrättens arkiv ändå?
Ja, det förekommer ofta. Praxis varierade mellan bergslagen och över tid. I många fall togs bouppteckningen upp inför häradsrätten även för bergsmän, medan tvister om själva gruvandelarna sedan kunde flyttas till bergstinget. Sök därför alltid i båda arkiven.