Hornskeden h\u00f6r till de mest underskattade f\u00f6rem\u00e5len i den svenska allmogekulturen. I bouppteckning efter bouppteckning fr\u00e5n 1600- och 1700-talen dyker de upp, ofta i m\u00e4ngder om tio, tjugo eller fler per hush\u00e5ll, v\u00e4rderade till n\u00e5gra ynka \u00f6re stycket. F\u00f6r sl\u00e4ktforskaren som bl\u00e4ddrar i sina f\u00f6rf\u00e4ders kvarl\u00e5tenskap kan dessa anspr\u00e5ksl\u00f6sa noteringar verka oviktiga, men hornskedarna ber\u00e4ttar i sj\u00e4lva verket en hel del om vardagsliv, hantverkstradition och social ordning i det f\u00f6rindustriella Sverige.<\/p>\n
Innan tennet och senare nysilvret er\u00f6vrade bondk\u00f6ken var skeden av kohorn det sj\u00e4lvklara besticket vid varje m\u00e5ltid. Den var billig, h\u00e5llbar, l\u00e4tt att tillverka av material som fanns p\u00e5 g\u00e5rden, och den hade en praktisk egenskap som ingen metallsked kunde matcha: den br\u00e4nde aldrig i munnen.<\/p>\n
Hornskeden anv\u00e4ndes till i stort sett all flytande och halvflytande f\u00f6da som dominerade allmogens kosth\u00e5ll. V\u00e4lling, gr\u00f6t, soppa, mj\u00f6lkr\u00e4tter och stuvningar \u00e5ts med sked, eftersom gaffeln \u00e4nnu inte hade f\u00e5tt allm\u00e4n spridning p\u00e5 landsbygden under 1600- och 1700-talen. Varje familjemedlem hade i regel sin egen sked, och i st\u00f6rre hush\u00e5ll med tj\u00e4nstefolk kunde det sammanlagda antalet bli betydande.<\/p>\n
Den st\u00f6rsta praktiska f\u00f6rdelen med hornmaterialet var att det inte leder v\u00e4rme. N\u00e4r en piga \u00f6ste upp het \u00e4rtsoppa eller nykokt mj\u00f6lkgr\u00f6t kunde skeden f\u00f6ras direkt till munnen utan att l\u00e4pparna br\u00e4ndes, n\u00e5got som var en h\u00f6gst p\u00e5taglig risk med tennskedar och senare med metallbestick. Hornet beh\u00f6ll dessutom en behaglig temperatur i handen, vilket gjorde det till ett bestick som passade b\u00e5de vinterkv\u00e4llar och sommardagar.<\/p>\n
F\u00f6r att skilja ut sin egen sked fr\u00e5n andras i hush\u00e5llet skar man in personliga m\u00e4rken i skaftet. Initialer, bom\u00e4rken, kors, ringar och sm\u00e5 figurer f\u00f6rekommer, och dessa m\u00e4rken \u00e4r ofta \u00f6verraskande v\u00e4l bevarade p\u00e5 de skedar som finns kvar i museisamlingar. F\u00f6r sl\u00e4ktforskaren \u00e4r detta s\u00e4rskilt intressant, eftersom samma bom\u00e4rken kan \u00e5terfinnas p\u00e5 andra f\u00f6rem\u00e5l, i sigill och i domboksprotokoll d\u00e4r b\u00f6nder bekr\u00e4ftade handlingar med sitt m\u00e4rke.<\/p>\n
R\u00e5materialet var n\u00e4stan alltid kohorn, men \u00e4ven horn fr\u00e5n oxe och ibland get anv\u00e4ndes. Hornet kom typiskt fr\u00e5n husets egna slaktade djur, vilket innebar att tillverkningen var n\u00e4ra knuten till g\u00e5rdens egen hush\u00e5llning. N\u00e4r man slaktade p\u00e5 senh\u00f6sten togs hornen tillvara tillsammans med talg, hudar och andra biprodukter.<\/p>\n
Sj\u00e4lva tillverkningen byggde p\u00e5 hornets termoplastiska egenskaper. Hornet rensades och kokades eller v\u00e4rmdes \u00f6ver eld tills det blev mjukt och formbart. D\u00e4refter pressades det platta hornstycket i en form, antingen mellan tr\u00e4mallar eller mot en formad sten, varp\u00e5 skopan och skaftet skars till med kniv. N\u00e4r hornet svalnade beh\u00f6ll det den nya formen permanent. En skicklig hantverkare kunde producera ett stort antal skedar p\u00e5 kort tid.<\/p>\n
I m\u00e5nga bygder klarade g\u00e5rdens eget folk denna tillverkning, men det fanns ocks\u00e5 specialiserade skedmakare<\/strong> som reste mellan socknarna eller hade verkstad i t\u00e4torter och vid marknader. Dessa hantverkare n\u00e4mns ibland i mantalsl\u00e4ngder och i domb\u00f6cker, s\u00e4rskilt n\u00e4r tvister om betalning eller skr\u00e5fr\u00e5gor blossade upp. Yrket var s\u00e4llan s\u00e5 reglerat som de st\u00f6rre hantverksskr\u00e5na i st\u00e4derna, men skedmakaren r\u00e4knades \u00e4nd\u00e5 till de erk\u00e4nda yrkesm\u00e4nnen.<\/p>\n Ordet hornsked<\/em> anv\u00e4ndes \u00f6ver hela Sverige och \u00e4r den vanligaste ben\u00e4mningen i bouppteckningarna. I dialekterna f\u00f6rekommer dock varianter som hornsche<\/em>, hornske<\/em> och h\u00e5nnsked<\/em> i olika landsdelar. I \u00e4ldre domboksprotokoll, s\u00e4rskilt i G\u00f6taland, kan man st\u00f6ta p\u00e5 stavningar som hornsked<\/em>, hornskeed<\/em> och hornskied<\/em>, beroende p\u00e5 skrivarens vana.<\/p>\n Formen varierade ocks\u00e5 regionalt. I Dalarna och Norrland var skopan ofta djupare och rundare, anpassad f\u00f6r tjockare gr\u00f6t och v\u00e4lling. I Sk\u00e5ne och de s\u00f6dra landskapen f\u00f6rekom platare och bredare skedar, mer l\u00e4mpade f\u00f6r soppor och stuvningar. Skaftet kunde vara rakt eller sv\u00e4ngt, ibland f\u00f6rsett med ett litet h\u00e5l f\u00f6r upph\u00e4ngning p\u00e5 v\u00e4ggen eller i ett skedst\u00e4ll av tr\u00e4.<\/p>\n Bouppteckningar \u00e4r den oj\u00e4mf\u00f6rligt b\u00e4sta k\u00e4llan till hornskedens utbredning. I s\u00e5 gott som varje bouppteckning fr\u00e5n en allmogeg\u00e5rd mellan cirka 1650 och 1820 finns hornskedar upptagna, ofta i posten ”diverse husger\u00e5d” eller under en egen rubrik om antalet var stort. En typisk notering kan lyda: ”12 st hornskedar”<\/em> v\u00e4rderade till sammanlagt 16 \u00f6re silvermynt, vilket motsvarade ungef\u00e4r en dags arbete f\u00f6r en piga eller priset p\u00e5 ett par tunnbr\u00f6d.<\/p>\n V\u00e4rderingen l\u00e5g i regel mellan 1 och 2 \u00f6re per sked i 1700-talets bouppteckningar, allts\u00e5 ett mycket l\u00e5gt belopp j\u00e4mf\u00f6rt med tennskedarna som v\u00e4rderades till 4 till 8 \u00f6re styck och silverskedar som kunde v\u00e4rderas till flera daler. Att hornskedar trots det alltid skrevs upp visar hur noggrant bouppteckningsf\u00f6rr\u00e4ttarna f\u00f6ljde kraven i 1734 \u00e5rs lag<\/strong>, d\u00e4r det stadgades att samtliga tillh\u00f6righeter av v\u00e4rde skulle f\u00f6rtecknas vid d\u00f6dsfall.<\/p>\n I domb\u00f6ckerna f\u00f6rekommer hornskedar s\u00e4llan som tvistef\u00f6rem\u00e5l, men de dyker upp i st\u00f6ldm\u00e5l, framf\u00f6r allt n\u00e4r n\u00e5gon dr\u00e4ng eller piga anklagats f\u00f6r att ha tagit husger\u00e5d fr\u00e5n husbondefolket. Vid s\u00e5dana m\u00e5l listades stulna f\u00f6rem\u00e5l noggrant med antal och v\u00e4rdering, och \u00e4ven en handfull hornskedar kunde tas upp. Tvister mellan skedmakare och kunder om betalning eller leverans f\u00f6rekommer ocks\u00e5, och i dessa protokoll kan man f\u00e5 glimtar av hantverkarens vardag.<\/p>\n Att \u00e4ga en upps\u00e4ttning skedar var i 1600- och 1700-talets bondesamh\u00e4lle inte en sj\u00e4lvklarhet utan ett tecken p\u00e5 ordnade f\u00f6rh\u00e5llanden. P\u00e5 de fattigaste torpen kunde antalet skedar vara s\u00e5 l\u00e5gt att familjen turades om att \u00e4ta. P\u00e5 v\u00e4lbest\u00e4llda bondg\u00e5rdar d\u00e4remot kunde man r\u00e4kna trettio eller fyrtio hornskedar, kompletterade med n\u00e5gra tennskedar f\u00f6r finare bruk och kanske en eller tv\u00e5 silverskedar som arvegods.<\/p>\n Skedarna fungerade ocks\u00e5 som personliga \u00e4godelar i en milj\u00f6 d\u00e4r mycket var gemensamt. Det inskurna m\u00e4rket gjorde skeden till b\u00e4rarens egen, och n\u00e4r en piga eller dr\u00e4ng flyttade mellan tj\u00e4nster f\u00f6ljde skeden ofta med i kistan. Vid gifterm\u00e5l kunde nygifta f\u00e5 skedar i hemgift, och vid begravningar f\u00f6rekommer det i vissa bygder att g\u00e4sterna f\u00f6rv\u00e4ntades ta med egen sked till grav\u00f6let.<\/p>\n Den l\u00e5ga v\u00e4rderingen i bouppteckningarna ska inte tolkas som att f\u00f6rem\u00e5len var oviktiga. Snarare speglar den att hornet var ett lokalt och rikligt tillg\u00e4ngligt material, medan sj\u00e4lva funktionen, att kunna \u00e4ta varm mat utan att br\u00e4nna sig, var oumb\u00e4rlig i den dagliga hush\u00e5llningen.<\/p>\n Under 1800-talets f\u00f6rsta h\u00e4lft b\u00f6rjade hornskedarna successivt ers\u00e4ttas av tennskedar, och fr\u00e5n mitten av \u00e5rhundradet av nysilverskedar. Den industriella tillverkningen gjorde metallskedar billiga, och fabrikerna i Eskilstuna och p\u00e5 andra orter m\u00e4ttade marknaden med standardiserade bestick. I bouppteckningar fr\u00e5n 1840- och 1850-talen ser man tydligt hur hornskedarna minskar i antal och s\u00e5 sm\u00e5ningom f\u00f6rsvinner helt.<\/p>\n Sk\u00e4len var flera. Metallskedarna ans\u00e5gs modernare och renligare, de var l\u00e4ttare att reng\u00f6ra med varmvatten och s\u00e5pa, och de gick inte s\u00f6nder lika l\u00e4tt. Hornskedarna hade n\u00e4mligen en tendens att spricka om de blev f\u00f6r torra eller utsatta f\u00f6r stark v\u00e4rme, och de slets ned vid kanterna av \u00e5ratals anv\u00e4ndning. N\u00e4r j\u00e4rnv\u00e4gen och handelsbodarna gjorde fabriksbestick tillg\u00e4ngliga \u00e4ven i avl\u00e4gsna byar var hornskedens \u00f6de beseglat. Mot slutet av 1800-talet fanns den mest kvar som kuriosa eller som arvegods.<\/p>\n Hornet var ett billigt och lokalt tillg\u00e4ngligt material som man fick som biprodukt vid slakt. Tillverkningen kr\u00e4vde inte specialiserade r\u00e5varor, och en skicklig skedmakare kunde g\u00f6ra m\u00e5nga skedar p\u00e5 kort tid. V\u00e4rderingen p\u00e5 1 till 2 \u00f6re per sked, motsvarande mindre \u00e4n priset p\u00e5 ett \u00e4gg, speglar dessa f\u00f6rh\u00e5llanden snarare \u00e4n bristande betydelse i hush\u00e5llet.<\/p>\n Ja, framf\u00f6r allt i hembygdsmuseer, l\u00e4nsmuseer och Nordiska museets samlingar. M\u00e5nga exemplar har personliga bom\u00e4rken eller initialer som ibland kan kopplas till bouppteckningar och kyrkb\u00f6cker. Privat\u00e4gda exemplar f\u00f6rekommer ocks\u00e5 som arvegods i gamla bondefamiljer.<\/p>\n Skedmakaren tillverkade specifikt skedar, ofta av horn men ibland av tr\u00e4, medan hornsvarvaren arbetade med horn i bredare bem\u00e4rkelse och kunde g\u00f6ra knappar, kammar, drickshorn och andra f\u00f6rem\u00e5l. Yrkesgr\u00e4nserna var dock flytande p\u00e5 landsbygden, och samma hantverkare kunde ut\u00f6va b\u00e5da yrkena.<\/p>\n Lagen kr\u00e4vde att samtliga tillg\u00e5ngar i ett d\u00f6dsbo skulle f\u00f6rtecknas, oavsett v\u00e4rde. Detta \u00e4r f\u00f6rklaringen till att \u00e4ven hornskedar v\u00e4rderade till n\u00e5gra ynka \u00f6re noggrant antecknades i bouppteckningarna. Utan detta lagkrav hade vi haft betydligt s\u00e4mre kunskap om allmogens vardagsf\u00f6rem\u00e5l.<\/p>\n Med tidens m\u00e5tt m\u00e4tt var de fullt acceptabla. Hornet \u00e4r ett relativt t\u00e4tt material som inte suger upp fett och v\u00e4tska p\u00e5 samma s\u00e4tt som tr\u00e4. De rengjordes med varmt vatten och ibland aska eller s\u00e5pa. D\u00e4remot t\u00e5lde de inte kokhett vatten, vilket var en av anledningarna till att de ersattes n\u00e4r tv\u00e4ttvanorna blev mer rigor\u00f6sa under 1800-talet.<\/p>","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Sked formad av kohorn eller annat djurhorn. Det vanligaste skedmaterialet bland allmogen f\u00f6re 1800-talet.<\/p>","protected":false},"featured_media":485,"template":"","df_foremalskategori":[20],"class_list":["post-450","df_foremal","type-df_foremal","status-publish","has-post-thumbnail","hentry","df_foremalskategori-hushall"],"yoast_head":"\nRegionala varianter och dialektala namn<\/h2>\n
I bouppteckningar och domb\u00f6cker<\/h2>\n
Social och ekonomisk betydelse<\/h2>\n
N\u00e4r och varf\u00f6r f\u00f6rsvann det<\/h2>\n
Forskartips f\u00f6r sl\u00e4ktforskare<\/h2>\n
\n
Vanliga fr\u00e5gor<\/h2>\n
Varf\u00f6r v\u00e4rderades hornskedar s\u00e5 l\u00e5gt i bouppteckningarna?<\/h3>\n
Kan man hitta bevarade hornskedar fr\u00e5n 1700-talet idag?<\/h3>\n
Vad \u00e4r skillnaden mellan en skedmakare och en hornsvarvare?<\/h3>\n
Hur p\u00e5verkade 1734 \u00e5rs lag dokumentationen av hornskedar?<\/h3>\n
Var hornskedar hygieniska?<\/h3>\n